Vet att "vissa" tycker det är lite väl mycket negativ aktivitet i mitt huvud just nu.
Men jag försöker verkligen.
Det finns bara så mycket sorg inom mig så jag vet inte var det ska ta vägen, var jag ska börja och hur jag skall handskas med det eller helst av allt bli AV med det.
Jag har blivit av med EN stor sten och den stenen tog en fin vän och bar åt mig. För att hon kunde. För att hon ville. Men så kan man göra när det gäller verkliga saker som pengar.
Men min sorg kan ingen annan bära. Bara jag.
Det är ju inte för att jag VILL sluta leva. Jag VILL tro på lycka. VILL tro på att jag är värd att älskas. VILL tro på att jag nånsin kommer älska igen som jag vågat älska. VILL tro på att jag inte är så jävla misslyckat som det verkar som.
Det är bara det att jag inte ser det. Jag gör verkligen inte det. När människor försöker uppmuntra mig o tala om för mig att jag är stark och att det vänder så känns det som ett hån. Gör mig mest förbannad.
Och vet ni. Jag har verkligen ingen lust att vara stark. Just nu vill jag bara krypa ihop i en famn där jag är helt trygg. Där vill jag bo tills allt har försvunnit från mitt bröst.
Det kommer ofta tårar. En kort stund. Det bara kommer över mig. På bussen. I tåget. I skolan mitt i en koppling.
Men jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag har ett själsligt hårt arbete under pågående.
Jag antar att det finns nån sorts deadline för hur länge man kommer orka med mig.
Men tro mig. Jag jobbar hårt. Försöker verkligen.
Walk a mile in my shoes.
/tant trassel
4 kommentarer:
Eftersom jag inte vet allt som händr i ditt liv så har jag ingen rätt att varken dömma eller rekomendera. Du har haft ett tufft år, och det verkar även bli tufft ett tag framöver. Men det kommer säkert lösas sig. Sådana som du överlever alltid!!!!! Du sitter i alla fall inte bara och ger upp utan försöker hitta lösningar, och bara det innebär att allt kommer bli bättre. KRAM
Hej Karina,
sorg är något som tar tid och måste få ta tid. Det betyder inte att du är misslyckad eller mindre älskad. Dina riktiga vänner förstår och finns där när sorgen är bearbetad och det är dessa fina som finns i glädje och sorg. Jag har också min ups and downs eftersom jag liksom du har förlorat min mamma (inte nu på precis samma sätt som du men likväl förlorat henne) för inte allt för länge sedan. Det bästa du kan göra är att prata om det och GRÅT när gråten kommer. Här kommer du att veta var dina riktiga vänner finns. Sköt om dig och stäng ingenting inne för det gör att du bryts ner av sorgen. Kommer tårarna på tåget så låt dom göra det för alla gråter någon gång ibland och det är själsligt mycket bättre. Låt minnena komma och gråt för allt i världen. Skulle barnen se så förklara för dom. Barnen är det bästa balsam du kan få för själen. Kramar och jag tänker på dig! <3
nej det finns ingen deadline, jag orkar med dig ALLTID.
man får vara negativ, man får gråta, man får vara arg och förbannad och man får vara ledsen så hjärtat värker... Allt har sin tid klyschigt men sant...ibland en jävligt lång tid..
kram <3
Käraste du, jag förstår att din sorg är enorm, på alla sätt och vis. Och inget som jag eller någon annan kan säga kan ta bort eller minska på din sorg. Däremot tror jag att det kan vara skönt med tröstens ord från nära och kära och bloggläsare, och du kan blott ta till dig de ord du förmår för stunden. Ingen begär att du ska vara stark som en "Pippi Långstrumpa". Däremot så är du torts all din sorg och smärta en enormt stark kvinna, vare sig du vill eller inte. Du tar tuffa beslut som gynnar dina barn - bara det gör dig stark!!! Men du får gråta, skrika, tvivla - det hör livet till. Och vi finns i din närhet under tiden.... Kramisar från Saidy som gillar dig massor :)
Skicka en kommentar