Ja och änddå...

'Hur känns det att inte vara här?' frågar pappa mig i telefon nyss.
Han ringer för att berätta att mamma idag på morron i en kort vaken stund godkände att dom skulle stoppa all behandling nu.
Nu får hon det vattnet hon vill dricka, mat om hon vill äta, vilket hon såklart inte vill och den morfinen hon behöver för att inte ha ont.
Att stoppa behandlingen betyder förstås att sjukdomen kommer ta över hennes kropp i rasande fart. Hon får ont.
Kl 17 sa hon att hon hade ont och då gav dom henne en ordentlig dos av morfinet och sen dess har hon sovit.
Min storebror hade ett samtal med henne natten till idag. Ett samtal som nog kommer bli deras sista.
Hon var vaken kanske 15 min och han berättade hur mycket jag ville vara där med henne. Och hon försäkrade honom om att dom dagarna vi hade haft tillsammans där jag fick pyssla om henne, pussa på henne, hålla henne i handen hade betytt allt för henne. Att vi hade sagt farväl på vårt sätt. *nu gråter jag*
Men jag blir aldrig klar.
'Hur känns det att inte vara här?'
Ja hur känns det? Kan inte riktigt bära tanken... kan inte se vad jag skriver...
Hur blir man klar?
Mamma är helt blind nu.
Sjukdomen sitter i benmärgen, främst i ansiktet. Det slog ju ut ena ögat, ni minns bilden på piraten? Nu har sjukdomen slagit ut andra ögat oxå.

...innan jag bryter ihop...Mamma jag önskar dig frid... nu...detta är inte värdigt...inte du.
Det är ok
Far hem nu

Jag vet att jag säger att jag inte kan leva utan dig. Hur man lever utan dig.
Men du vet att jag ändå gör det. För mig, för barnen, för pappa, för Klaus, för dig... för allt som du stod för, det du var, det du gav oss. Du har till stor del gjort oss till dom vi är. Jag och Klaus. Du har hjälpt oss att bryta många generationers mönster genom din innerliga kärlek, förlåtelse, enkelhet och kloka ord.
Du hjälpte oss att förstå varför vi var som vi var, varför vår pappa är som han är och gav oss verktygen att trots allt älska.
Många människor har hört av sig till både mig och min bror med minnen om möten med mamma.
Hon har satt spår hos människor och det är mycket tänkvärd att även små små till synes obetydliga saker och handlingar kan sätta avtryck som människor minns om inte hela livet så många år fram.
Både jag och min bror önskar för oss och våra barn att vi kan föra det vidare.
/tant trassel

Varför?

Fick frågan här om dan, varför jag skriver så personligt både på Facebook och på bloggen... vad jag är ute efter. Är det för att jag vill bli sedd, hörd, få bekräftelse?
Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång.
Och visst... visst är det otroligt personliga saker jag delar med mig av men jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!
Ja jag vill ses och höras. Självklart vill jag det. Jag är en sån som inte riktigt hörs IRL. Min hjärna tänker otroligt långsamt och när jag äntligen har kommit på nåt att säga är det oftast för sent.
Detta är nåt som kan göra min eldiga man helt galen. Musslan kallar han mig.
Skulle han föra en diskussion med mig genom att skriva hade jag kanske hunnit med :)
Men jag lär mig. Visst gör jag det. Han är växt upp med att ta i så man nästan spricker om man vill ha nåt sagt. Detta är ju som ni förstår HELT onödigt när man är ihop med mig för jag kryper bara ihop i en liten hög eller oxå får han höra att han är löjlig som eldar upp sig över småsaker :)

Well... vad kom vi från. Ju... Ses och höras. Jag har massor inom mig som vill ut. Jag får sällan ut det. Oftast knölar det ihop sig till nån oreda i mitt huvud och det blir aldrig nåt av det.
Men jag gör ett försök att skriva. Och då är frågan, varför jag inte bara skriver i en dagbok?
För att jag aldrig lyckas få till det... det blir aldrig av. Kan börja 100 ggr men glömmer det ungefär dagen efter.
Men bloggen funkar bäst. Då får den ha andra funktioner dessutom och allt som allt så fyller den alla mina behov för att bli sedd, hörd och bekräftat... eller nja... DELAR av dom behoven, men visst finns dom behoven hos oss alla?
Är dom fel?

/tant trassel

Det sista fröet

Hur börjar man ett sånt hära inlägg?
Det enda jag tänker är allt som jag inte kan säga men som jag vill säga.
Fick jag verkligen sagt farväl på riktigt?
Jag sa 'vi ses i vår' när jag pussade henne hejdå i sängen tidit torsdag morron innan pappa körde mig till tåget.
Och dom två veckorna jag var hemma, fick jag sagt det jag ville ha sagt? Gjorde jag det jag ville göra för henne? Var jag det... den dottern hon önskade jag skulle bli och vara?
Och hur ger man tillbaka allt det?
Den hon var under hela min uppväxt? Med dom påfrestningarna både hon och jag fick leva med under min barndom... det hon ändå trots allt stannade kvar i.
Stark är hon, min mamma! Som en maskros som tar sig genom asfalten och upp, lever trots allt, sitt liv och ger o ger o ger o ger o geeeeer. Ingen ende! Det fanns INGEN ende. Det är så hon är.
För en vecka sedan var jag hos henne. Vi hade 14 bra dagar tillsammans. Mamma fick träffa sina barnbarn, hon fick träffa Simon igen, se oss tillsammans, försäkra sig om att han är bra för mig och prata förtroligt med honom.
Min bror och hans äldsta dotter Nanna var hemma då oxå. Även vi fick knyta an mitt i allt svart, något som har behövts på ganska många år. Jag och min bror har alltid älskat varan men har aldrig hörts utom när vi sets hemma hos mamma o pappa. Nu fick vi en kväll på lokal när alla andra sov där vi fick prata om sånt som behövdes pratas om.
Sen när Simon å mina barn hade åkt hem fick jag pyssla om mamma på mitt sätt. Göra sånt som jag tänkte hon skulle gilla.
Dessutom fick hon besök av sin allra bästa vän Helge som hon inte har sett på 5 år då deras vänskap abrupt tog slut efter att rykten hade spridits om dom i byn. Helge fick flytta och hans fru slutade äta.
Men han fick permis efter 5 år att äntligen få åka och krama om sin gamla bästis.
När allt detta hade hänt och pappa dessutom hade börjat ta anti depp för att orka med tanken att säkert bli själv i livet efter sin fru, ja då började det gå nedåt igen.
Nu en vecka efter att jag lämnade mitt barndomshem har mamma efter två dagar i sängen, till största delen sovande, blivit inlagt på sjukhuset där hon har fått sin behandling under tre år.
Hon är inte längre kontaktbar och läkarna säger att hon max har två dagar kvar i livet.
Hon pratade med min moster på väg in i detta och hon berättade att hon inte hade ont, att hon inte orkade mera och att hon var helt avklarat med att livet kunde ta slut nu.
Då och där sa min moster farväl till sin syster. Dom två som har varit som bara systrar kan när dom är som bäst. Den släkt som jag alltid har varit stolt över för att dom är som dom är. Min släkt. Mina gener.
Det är dock SÅ orättvist... Ja jag har rätt att bedöma orättvisa, just nu har jag den rätten och mammas sjukdom och hennes framtida bortgång är SÅ orättvist.
Livet är inte rättvist jag vet det. Jag brukar påminna barnen om det ibland så dom inte växer upp å tror att allt alltid delas lika. Så är det inte. Ibland så suger det. Dom som inte borde få leva, lever. Mamma som gjorde allt rätt väntar på sin tur.
Vi står svar och undrar vart det felade.
Försöker vänja mig vid tanken på att aldrig få höra hennes röst igen, aldrig kunna ringa och be om råd, aldrig hålla i handen när vi går på affärn å handlar och aldrig, aldrig mera kan hon sticka en uggletröja åt mig.
Den tanken, serni... den är mycket svår att förlika sig med.

Kvar är ett sista frö på maskrosen. Vid nästa vindpust har även det flugit iväg, släppt taget. Kvar står det som höll i livet. Skalet.
Rötterna behöver igen mera vatten. Ingen näring. För det sista fröet har släppt sitt tag.
Om jag får önska så står mormor och morfar redo att ta emot henne. Det tycker jag är en skön tanke, att hon inte är ensam.
/tant trassel

Välkommen hem!

Ja. 9 timmar tog det men asså... utöver att kaffet smakade bajs i Danmark och var ganska menlös när man kom på svenska sidan så gick dom 9 timmarna ändå otroligt fort! Hade två byten. Ett i Kbh och ett i Gbg där jag dessutom skulle vänta i 45 min på tåget.
Jag släpade såklart ihjäl mig mellan byten och sista biten hem från stationen i Laxå var bara ren envishet för shit va jag var slut i kroppen när jag kom hem. Det är ju dessutom segt att sitta på sin röv en hel dag så, ja... jag var ganska slut när jag till slut nådde Villa Trassel.
Simon var på jobbet men hade planerat att åka hemåt ungefär som jag gick av tåget, så jag väntade honom hem ganska snart.
Men vikken känsla det var att öppna dörren och se ett nystädat hem, tre fina rosa långa rosor och ett uggle-kärleksbrev som väntade på mig där i tystnaden.
Har ju lixom längtat ihjäl mig efter honom och jag hade ju lixom inte förväntat mig allt detta. Lämnade ju hemmet ganska hastigt för 14 dagar sen och tänkte att weee nu kan jag ju använda min fredag på att städa men det behövde jag inte.
Han hade dessutom laddat kaffebryggaren vikket ju var flax eftersom kaffet på resan hade varit ett lidande *i-landsproblemo*

När sen Simon parkerade utanför kände jag plötsligt att jag vert jätte nervös. Som första daten ni vet.
Det var jätte skumt. Efter att ha kramats i ytterdörren i 10 minuter gick vi lixom runt varandra och jag tror inte riktigt vi visste vart vi skulle ta vägen. Vi fnissade båda två och plötsligt sa Simon att han nog var lite nervös... alltså precist som jag.
Jag är, om det går, numera MERA kär i honom och allt det jag gick runt och saknade det var precist som jag mindes det fast BÄTTRE :)
Vi myste hela långa kvällen med räkor, vin och 'sånt' ;)
Ville aldrig att kvällen skulle ta slut.
Kl 6 i morse satt vi å år frulle innan jag var tvingat att släppa iväg honom till jobbet. Jag som just hade blivit ihop med honom igen lixom... :(

Vikken tur jag har. Vem skulle veta att just han å jag kunde bli såhär bra tillsammans?
Önskar detta för alla!

Kärlek på riktigt, på djupet.
/tant trassel

På andra sidan

En båt låg på sidan nånstans mellan
Sverige & Kontinenten

Än så länge så är det bara jag som numera är 'på andra sidan'. Tåget lämnade just Danmark tågade över bron och hamnade i Skåne, Sverige.
Är sååååå hemsjuk så jag känner jag snart går sönder.
Det KAN inte va sunt att vara borta från dom man älskar såhär länge! Visst, ett TAG lixom men INTE såhär länge.
Fick för mig att jag rent faktiskt hade varit borta i 3 veckor men där ser man hur LÅNGSAMT tiden går ibland för jag har 'bara' varit i Danmark i 15 dagar. Löjligt kort tid jämförd med hur det känns.

Första stationen på svenska sidan.
Ett ortsnamn som inte gick att uttala.

Köpte kaffe på tåget i Danmark. Det var odrickbart. Visst jag är nationalist och typ 'inget är dåligt med Danmark' men asså... dom KAN inte göra kaffe. Nu längtar jag till bytet i Gbg kl 13:30 så jag äntligen kan köpa kaffe som smakar annat än gammalt filter, unken termos och just avsaknaden av kaffesmak.


...oj va många som går av i Lund...

/tant trassel

Önskar

Detta är vad jag brukar leta efter på loppis när jag är iväg. Och som jag TYP aldrig hittar. Sånt som min mamma som är 70 plus använde när hon var ung. Men på Ellos har dom till min stora lycka bidragit till att världen ska bli liiiite bättre. Denna fantastiska klänningen har kommit i 'butiken' och jag bara längtar tills det blir REA så jag har råd att köpa den. Kanske ska önska mig den till min födelsedag. 399 kr kostar den :(

Men vikken ska jag ha?
Blå m vita prickar eller den röda?
Jag äger typ inget rött så det kanske skulle liva upp lite?

Klänningen är ju ett otrolig tacksamt plagg för sånna som jag som inte äger någon figur att tala om. Här får man ju både midja och axlar? 

/tant trassel utan tantklänning

Längtan

Måste verkligen hem nu. Har inget mera att ge. Saknar nästan räkningarna...
Men iaf mina två FAKTISKT underbara myyyycket älskade barn.

Och Simon... fast på två olika sätt.
Mycket kärlek...
/tant trassel

Rent krasst

Snart har tre veckor gått sen jag kom hit till Danmark. Man kan kanske säga va man vill om hennes energi men på den tiden jag har varit här har det hänt en hel del med henne.
Eftersom hennes benmärgscancer främst sitter i ansiktet så har det betytt att hörseln på ena öret, samma sida som ögat är dåligt, har blivit näst intill obefintlig. Och nu känner jag att andra örat har börjat stå av oxå.
Ett bevis för mig på att sjukdomen sprider sig fast att blodproverna förra gången såg bättre ut.
Energin hon har är dessutom energi som inte är 'hennes egen'. Hon har fått den genom droger och om nu drogerna har tagit slut i hennes kropp så verkar hennes energi riktigt märklig. Liksom lite speedat. Hon glömmer saker, snackar lite förvirrad, måste fixa med en masse och det verkar va på ett sånt sätt så man undrar vad hon håller på med eg. Som typ flytter apelsinerna från fruktskålen och läger dom på en jultallrik på matbordet. Ok? Ja asså, det är ju hennes hem och hon får göra va hon vill men det är lixom bara en sån underlig energi.
Vet inte om det lixom är kroppens sista sprintlopp där den ger i järnet för att sedan falla ihop en sista gång.
Det får tiden utvisa.
Och sen ibland, vissa saker, där är hon ju den mamma som jag känner igen. Jag kan förstå att pappa är förvirrad faktiskt.

Men imorn. Imon är det sista dagen här. Jag behöver faktiskt komma hem. Lika mycket som jag känner att jag behövde komma hit för 3 veckor sen.
Tåget går ju hit varje dag så måste jag hit igen så går det ju... om allt löser sig hemma förstås.

Denna väntan... ovisshet...
Mår inge bra idag. Tror mest det är hemlängtan.
/tant trassel

Fulhärligt

Jag och Karina träffade på en fåtölj som jag tyckte jag kände igen mycket väl. Bruno Mathsson har gjort nåt liknande på 60-talet som påminner mycket om detta. Jag har INTE råd med nån Pernilla fåtölj men denne såg jag som en utväg. Man satt KANON i den så den är ju bara så ful att den blir snygg. Jag har ett presentkort till en kompis som är tapetserare där jag vann en tävling för ett tag sen och jag har haft just en fåtölj i tanke som möjligt objekt för henne att  ta tag i men har ingen som jag sitter bra i.
Nu stod den där.

Såg detta fram för mig på ett ungefär: http://tapetseriosant.blogspot.com/2010/04/ute-pa-turne-keramikmakeriet.html
Den fåtöljen har då min kompis Eva klätt om och jag tänker mig nåt liknande på just den hära fåtöljen. Dock i helt ull med nackstöd (kudden) och pall i fårskin men resten i mörkt grå ull. Va tror ni?
Köpte den... ja Simon, jag köpte den :)  75 kr för det var halva priset två dagar efter. Pappa å jag åkte och hämtade den och min bror har kontakter så han kommer nog få den till Laxå till mig. Jag kände till slut att det var värd ett försök iaf. Annars är det 75 kr i sjön. Dör nog inte av det.
Nu ska vi se va Eva säger :) Det e ju hon som ska jobba med den.
/tant trassel

Loppisbesök 1.0

Jag vet inte... det kanske känns skumt att jag 'har plats med' loppisbesök när jag har en dödssjuk mamma hemma men jag tror nog att ni kan tänka er att man behöver komma bort lite från allt långsam vardag som det ju är att gå hemma i ett hem som ju inte längre är mitt, med en människa som såklart inte kan vara delaktig i mig som hon en gång kunde. Så när jag ändå skall in till storstan för att hämta min tågbiljett hem så kan jag ju lika bra passa på att fråga Karina, min gamla bästis, om inte hon vill hänga på. Så då blir det en morron där vi bakar morronbröd, äter frukost tillsammans, åker hem till mamma med nybak och sätter nosen mot Vejle, närmsta storstan.

Här hänger vi i butiker utan att köpa nåt, äter lunch på Jensens Böfhus, dricker en kaffe i ett café, smygäter en medhavd kaka (försöker lära Karina lite från anarkismens skola), kollar lite flera butiker, handlar två maskeradklänningar till Simons tjejer på REA, skrattar mycket, busar lite och sen åker vi hemåt. Men som sagt, först en sväng förbi loppis. Var på frälsis loppis först men dom skulle ha 40 kr för en gammal t-shirt och 600 kr för min framtida brudklänning (nej jag skall inte gifta mig men SKULLE jag så skall det va JUST den fina 60-talsklänningen) så nej, då får dom ha sina saker.

Vi hamnade i en liten by med lite roliga saker. OCH billigt :)

Hittade främst två hemstickade ulltröjor i naturvitt till ungarna för 10 kr stk. Är dom för små kan dom mindre syrrorna ta dom.
Dessutom hittade jag lite skoj för 10 kr. En pappersduk från typ 80-talet som är 'baserat' på Fia m knuff. Innehåller duk, servetter, tärningar och spelpjäser. Nu ska vi bara hitta några att bjuda hem på Fia-Fäst :)

Sen hittade jag ett litet lamm som mäade efter mig och hade en klisterlapp på sitt lille huvud som sa 5 kr.

Sen hittade vi ett litet gömd rum med MASSOR maskeradkläder. Vi hade asroligt en stund för oss själva innan jag plockade fram en gammal dröm ut högarna.
En ÄKTA Sailors överdel. Satt perfekt på mig. TJOCKT bomull och alldeles perfekt.

Jag frågade Simon lite nervöst i telefon om han vägrade kännas vid mig om jag skulle klä mig i den när han å jag skulle gå på en tillställning nångång men tur för mig har jag en kille som är väldit tolerant när det gäller min klädsel så... :)
Men asså... visst är den fin!? Till rätt tillfälle med rätt underdel.
15 pix.

Var mycket nöjd med mina inköp. Hittade även en fåtölj som jag gör ett eget inlägg om :)

Iaf så var pappa å jag oxå på loppis. Pappa gillar loppisar så vi åkte iväg för att leta efter en handmixer, eftersom jag behöver en sån.
Kom hem med en 70-tals klänning som sitter som en smack på mig. Har visat upp mig på mammas uppmaning för samtliga gäster som har besökt huset sen dess :)
Går ju inte att fota sig själv så ni får en bild på tyget iaf.
3o kr kostade den.

På samma klädavdelning hittade jag även en 60/70-tals baddräkt i vitt och lila med förstärkta tuttar... hahahaha... dom stickar rakt upp i luften. Ser skit roligt ut. Det värsta är väl att mamma även har fått mig att visa upp den för vissa gäster :) Meeeen... jag är väl inte den som är den. LITE självdistans måste man ju ha :)
Det är förresten en sån baddräkt som lixom går rakt över vid höfterna lite ala Pinup-style. Dessutom försedd med en liten 'kjol' över veeenusberget :)
OCH en underkjol att ha under en kjol som vägrar låta mina lår va när jag har den på :) 10 kr
Well... en locktång till Hwila... ja och Zion för den sakens skull om han nu vill lockas va vet jag, men jag behöver en.
Gratis...

OCH eftersom jag måste släpa hem lite på tåget köpte jag en FIN resväska att ha allt i. 20 kr. Lite rosa, brunt och gult är det i. Felfri.

och det var oxå allt. Vert nog av med 70 kr där.