En sak slog mig idag.
Jag sitter i Örebro hos Simon som skall åka och repa med bandet på tidiga kvällen och jag är ensam kvar... om inte jag hör av mig till nån förstås.
Jag har verkligen inga problem att vara själv, det är inte det men i hans nya lägenhet finns typ inget av mitt. Inga av mina små projekt och inget JAG kan ta tag i.
Att kolla på tv är SÅ inte min grej. Så...jag vill hänga med nån. Nån som jag är bekväm med. Nån som jag känner, och som känner mig.
Jag kommer inte på NÅN. Inte en.
Jag har bott i närke sen årsskiftet 2006/2007 och har haft lantställe vid Laxå sedan 2001 så det är inte så att jag inte har vistats här kring.
Så på 6 år har jag lyckats få INGEN att gilla mig... krasst.
Ok...
Jag kanske har EN i Laxå, EN i Kumla och EN i Hasselfors som jag känner att jag skulle kunna vara och umgås med utan att känna det det minsta ansträngt.
Och det är inte fy skam alls.
Men jag brukar ju va en sån som känner MASSOR!
I sthlm skulle skaran nog vara betydligt större. Där bodde jag i 10 år.
Men här på landet har kan jag inte få till det.
Antingen har jag blivit skum och osocial, vilket till viss del kanske kan stämma men finns det ingen som passar mig?
Jag har blivit rädd att möta människor jag känner.
Rädd att dom tror att jag är som jag var.
Flytten från sthlm för 6 år sen var nog inte så bra för mig.
Hamnade i skogen i ett samhälle där ingen var intresserad av nytt umgänge.
Jag har kämpat som en idiot för att få in en fot nånstans.
Men jag passar inte många.
Nu undrar jag hur jag kan förändra detta?
Hur hittar man människor det klickar med?
Asså... jag vet att det finns ganska många människor som gärna skulle umgås med mig, men bara tanken om detta gör mig jätte nervös och osocial.
Måste nån tvinga sig på mig för att jag ska bli social?
Vill inte va en sån som bara umgås med barnen och kärleken. Tror inte det är så jätte bra.
Kanske skulle bli en del av nåt sammanhang. Nån gemenskap. Ush va läskit.
En annan tanke... om inte FB och bloggarna hade funnits, hade jag varit lika rädd att träffa riktiga människor? Eller har FB speciellt, varit en bidragande orsak till att jag har distanserat mig?
Blivit rädd att människor skall se vem jag verkligen är och inte den jag VERKA vara på FB och bloggen?
Ändå försöker jag vara så ärlig och öppen jag bara kan både här och på FB, vikket jag har fått mycket kritik för.
Vad är jag rädd för?
ÄR jag rädd eller är jag bara skum?
Nån som känner igen sig?
-eller måste jag börja dansa Lindy Hop med svärfar Bosse för att hitta tillbaka?
/TantSkum
2 kommentarer:
ärligt hjärtat så tror jag det är just nu att du inte mår så bra då är det svårt att ta kontakt...men ananrs så är det verkligen svårt att få kontakt med folk enligt min egen åsikt.
ja jag har ju väldigt svårt för detta social nät som alla strävar efter som också i viss mån är rätt sunt att ha..antar jag ;)
Har också fundera tpå om man liksom måste gå med i någon junta elelr grupp aller dylikt för att få vänner, fick ju två nya vänner via fotokursen, inte så vi träffas men vi är vänner på fb och ahr samma intresse :)
för mig är Fb perfekt för då slipper min asociala sida blir sådär tydlig och jag slipper få dåligt samvete för att en del blir helt enkelt sura över mitt sätt.
jag ahr genom N fått vänner som står mig nära medans från min sida finns typ...2 som jag har kontakt med till och från (varav en är min svägerska t.o.m)..resten är igen Fb:s förtjänst dvs gamla skolkompisar och vänner.
Med världen mer digitaliserad så blir vi mer sociala med många men väldigt asociala med våra nära OM vi inte kan sköta det vill säga.
fick jag ut nått vettigt svar åt dig? troligen inte;)
du bord eta med dig roliga småprojekt till lägenheten, ta med små saker som får det att kännas lite dig, tror inte han har något emot att du känner dig mer hemma där.
pöss
p.s i mindre orter ÄR det väldigt svårt att få vänner om man kommer utifrån, men det är inte så i alla byhålor men i dom flesta tyvärr...från min gamla byhåla känner ju alla alla efter att de växt upp ihop och det blir liksom "vem har varit ihop med vem och vilka har barn med vilka och blir således kusiner hitan och ditan". Och det är svårt att komma in som en utböling.
jo jag tror du har rätt...
När jag mår dåligt blir jag JÄTTE asocial.
Och jag har mått mindre bra ganska länge nu. Mamma var sjuk i 3 år, jag levde i ett äktenskap som var osunt och jag har i övrigt inte vetat riktigt åt vilket håll jag skulle gå.
Då gömmer jag mig.
Behöver stöd men kan inte va med människor. Det är en konstig kombo.
Både du och jag Orcid är sånna som det tar tid att lära gilla.
Idag kan jag känna lite abstinens efter både dig och N. Bara att hänga en stund med er.
Ni är bra för mig. Kan inte sätta finger på det men ni är det.
Men människor har brådis. JAG MÄ!
Man kan inte ge det tid... för den tiden finns inte. Man har behov själv och blir inte dom fyllda inom en viss tid drar man till nästa hamn.
JAG måste bli bättre på att ge människor tid!!
Skicka en kommentar