Ja får man egentligen säga så? Känna så?
Jag förstår mycket väl att den känslan jag har inför att bli ensam förälder på nästan heltid, inte riktigt är 'ok'.
Jag tror kanske dom flesta skulle få den känslan av oro för sitt egna sociala liv och sin egen personliga lycka men ingen säger det.
Det handlar ju inte om att jag önskar bort barnen på något sätt.
Varannan vecka är dock det bästa av två världar för det mesta.
-vikket inte många erkänner heller.
Men för barnen är en fast bostad det absolut bästa!
Har haft det lite dåligt med att dom aldrig verkar kunna säga att dom är hemma hos SIG utan det blir antingen att dom är hemma hos mamma eller hemma hos pappa.
Dom måste känna sig extremt rotlösa!
Nu hoppas jag att det blir att dom är hemma hos SIG när dom är hos mig eftersom dom kommer vara här så mycket.
Vi har det bra ihop... jag å barnen. Klart vi kan bli arga på varandra men dagen slutar alltid med en stund i deras sängar där vi ser varan i ögonen och säger fina saker till varandra. Kramar, håller om, pussas, gosar.
Önskar jag kommer ligga där när dom är 13 år oxå. Eller iaf att man kan se varan i ögonen minst en gång om dagen och känna att man är älskad och att man älskar.
/tant trassel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar