Känner inte riktigt igen mig själv för tiden.
Är det PMS? -brukar jag ALDRIG ha! Inte enligt mig själv iaf :)
Är det 'Amputerande' Konsultgrejen? -jag som brukar va så spontan... iaf var jag det förr... när jag var ungUNG lixom.
Är det min livssituation? -jag brukar va stark så det räcker åt alla!!
Är det mitt hem? -bara lite pengar som fattas för att slutföra ETT projekt iaf
Känns som mitt självförtroende och tron på min egen framtid som är roten till allt ont.
Var kommer detta ifrån? VAR har jag fått den självbilden ifrån?
Pappa? Skolan? Relationer?
Jag har aldrig kunnat ljuga mig från nåt... eller TILL nåt.
Jag är skit dålig på ljug men ändå världsbäst på att ljuga för mig själv.
Om vem jag är, vad jag klarar av och att min framtid kommer bli ljus och bra och lugn OCH alla står i ring och är lyckliga och ingen är sur på nån och ingen ljuger för nån och INGEN dömmer nån annan...
Ja så vackert. Det blir väl när mina barn har knarkat sönder sig, jag är senil och har skrämt bort min livskamrat för alltid.
Då ska jag i min senilitet bestämma att mitt liv ser ut just så. Ljust å lyckligt. Lossas som det regnar.
Eller...
Eller oxå ska jag...
Fast det kan jag inte. Jag kan FÖRSÖKA skapa mitt eget öde... helst utan att tvinga nån med våld, men jag kan inte påverka allt, kan inte påverka alla.
Jag kan försöka leva SANT och ÄKTA i allt jag gör. Vara stark. Bygga upp min självbild på nåt magiskt sätt.
Hitta jobbet jag kommer trivas med tills jag ska dö.
Leva i en miljö där det mesta känns klart... det är bara att njuta.
Se att människor i mitt liv vill varandra VÄL så mina och andra barn runt mig får lära sig att leva SANT och ÄKTA och växa upp till att bli friska, sunda, starka individer med bra förebilder.
Tills dess får jag göra så gott jag kan... för alla.
Men först för mig, så jag kan vara den braiga förebilden jag drömmar om att få vara.
Nu är frågan bara... VAR fyller man på den tanken... Bra Självförtroende Tanken?
Men inte för mycket bara... vill ju inte bli odräglig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar