2tusin12

Detta med att reflektera över året som gått kan ibland vara bra.
Och ibland inte så bra.

I mitt fall eventuellt både ock då jag vet att det kommer bli många jobbiga minnen men det kan även vara bra för att verkligen förstå summan av allt som till slut verkar har blivit lite för mycket för en ganska 'liten' tjej att bära.

Januari
Jag inledde 2012 på värst tänkbara sätt.
Bara några dagar efter nyårsafton ringde pappa och sa att mammas läkare hade sagt att det bara rörde sig om veckor innan sjukdomen, benmärgscancern som mamma har haft i tre år, skulle vinna.
Den dagen visste jag att 2012 skulle bli det värsta året i mitt liv.

Den 8 januari åkte jag med Simon och mina barn hem till Danmark. En vecka senare åker Simon hem igen med ungarna och jag stannar kvar med mamma till den 18 januari.
På morron den 19 januari pussar jag en sovande mamma hejdå och säger 'vi ses i vår'
Det är sista gången jag ser henne. Sista gången jag rör henne. Min egen mamma.
En vecka efter mitt besök är mamma inte längre kontaktbar.
Hon blir inlagd och läkarna ger henne två dagar.
Den 29 januari, på natten efter Simons födelsedagsfest ringer min bror till mig och berättar att nu är det över. Att nu är mamma borta.
Jag är moderlös. Jag skall nu lära mig att leva utan en människa som jag inte tror jag kan leva utan.
Januari månad har gått på 2012.

Februari månads bäste minne var min födelsedag som Simon hade fixat med. Överraskningar, blommor, fina presenter. Sen att jag vert ett år äldre var kanske inte så roligt.

I Mars hade jag äntligen nått målet som jag haft sedan tonåren.
Vågen stod på 62 kg. Äntligen!
Jag tapetserade för första gången. Ett led i 'jag klarar mig själv' utvecklingen. Jag grät kanske 21 gånger under tiden men nu sitter skiten där iaf och det var JAG som gjorde det.
Dessutom köpte jag min fina bil och skiljde mig på riktigt från barnens pappa.
I April börjar jag nog på riktigt känna på ensamheten efter mamma. Saknaden och jag försöker förstå att hon inte finns kvar.
Dessutom så börjar märka att detta med ekonomin inte riktigt håller.

I maj blir livskris nr två ett faktum. Jag har brakat ekonomiskt och kommer inte på fötter igen. Har samtal med soc, bank och andra instanser men ingen kan på riktigt hjälpa mig.
Jag lyckas få ihop världens finaste cykel till min dotters födelsedag genom att göra en makeover på en begagnad cykel. Stoltast mamma på jorn!
Min stora kärlek flyttar till Örebro där han mår bäst medan jag känner mig lite övergiven. Jag njuter dock av sommaren, som är på intåg, i Örebro i Simons nya lägenhet. Detta kommer bli bra!
I didnt see it coming...
Pappa får en flickvän tre månader efter mammas död. Jag lider!

Juni månad bjuder på livskris nr tre.
Strax innan midsommar upplever jag den största chocken någonsin tror jag. Simon, han som jag har ett mycket starkt och passionerat förhållande med gör slut. Min största och enda riktiga kärlek lämnar mig.

Nu har jag tre livskriser att förhålla mig till.
Min mamma har gått bort.
Jag har en personlig ekonomisk kris som jag inte kan ta mig ur.
Min stora kärlek har lämnat mig mitt i allt detta.

Aldrig har jag känt mig så övergiven som nu.
Pappa fattar ingenting. Han har ju en ny flickvän.
Och hur förklarar man för NÅN hur man mår när man inte ens själv helt kan rymma alla känslor?

Juli inleds med att en fin vän till mig räddar mig ekonomiskt.
Hon tar hem alla räkningar och jobbar flera timmar varje dag i flera veckor på att styra upp, ringa samtal och planera för min ekonomiska framtid.
Äntligen vågar jag tömma brevlådan igen!!
Jag säker bidrag hos Majblomman i Laxå för att kunna ge barnen lite semster.
Det blir en dag på Kolmården och jag är otroligt tacksam.
Min kusin gifter sig i Danmark och jag åker själv hem fast att jag skulle ha åkt med Simon. Det är även då det ändras relationsstatus på FB vilket betyder att alla får veta det jag vill ska va en ond dröm som jag skall vakna från.
Jag märker att sorgen efter mamma får stå tillbaka för sorgen över Simon.
Mitt i allt detta övergår jag och barnens pappa till en ordning där barnen bor hos mig i veckorna och är med sin pappa varannan helg. Jag behöver vara ensammamma på heltid. Mindre tid för mig och mina behov. Mera tid med dom som numera håller mig uppe och levande.

Augusti
Moster berättar att min andra moster, hon som är lite utvecklingsstörd, har fått cancer i buken.
Jag börjar känna av alla motgångar, på min kropp, och jag fattar ett jobbigt beslut, att ge bort Gucci, eftersom jag inte orkar ha ännu ett dåligt samvete att kämpa mot. Sista veckan i aug flyttar Gucci och Doris till småland.

September innebär slutet i skolan och ännu ett bekymmer. Praktik och lärlingsplats. Jag hittar en bra praktikplats...
Jag kämpar dessutom på med smårenoveringar av huset och renoveringar av min trasiga själ. Jobbar hårt med mig själv och försöker verkligen förstå varför jag nästan faller isär. Ser inte helheten.
Jag får inneboende i några veckor vilket är bra för mig.

Oktobers bäste minne är Simons och min spontanutflykt till Sthlm på konsert. Helt galet och alldeles underbart!
Jag passar dessutom på att rensa bort typ 100 vänner från min facebook och har dåligt samvete för det i flera veckor.
Proppen går stup i kvarten och jag fryser jämnt, mamma fyller år och jag älskar min praktik o passar på att skada mig första gången.

November inleder jag med att skada mig ganska allvarligt på praktiken. Propparna går och går och jag får en låt given till mig att bära med mig. Jag kommer både att hata o älska den låten om vartannat resten av året.
Pappa ramlar, bryter en höft och tappar talet och rörelseförmågan. Vi inser att han har fått en hjärnblödning. När 2012 går in i 2013 ligger han fortfarande på sjukhuset.
Jag har jättesvårt att förhålla mig till det som har hänt honom. Orkar väl inte rymma mera motgångar.
Jag lagar min pelletsbrännare och känner ett uns av lycka.
Jag nästan dör av tandvärk och startar med en Gladbok...som inte fylls i så jätte ofta.
Min pelletsbrännare lägger av och jag lagar min elpatron till pannan.
Avslutar månaden med att få egoboost på egoboost från min praktik. Jag känner på riktigt att jag duger.

Decembers mest konstiga var nog julfesten som jag försöker glömma bort.
Efter ett besök hos läkaren, dit jag åker eftersom min kropp håller på å flippar ur, får jag konstaterad Psykisk Stress.
Jag får nog av att känna mig oönskad och avvisad och bestämmer mig för att numera låta människor komma till mig om dom vill vara med mig. Jag orkar inte det andra längre.
Jag hittar ron inför julafton och lyckas överleva den dagen.
Sista dagen på året slutar på samma sätt som året började.
Med ett besked som, ävenfast det var väntat, slår benen bort under mig.
En intressant nyårsafton firades med ungarna hos en ny-gammal bekantskap och där tog jag nya steg mot att lära känna mig själv. Är man från vettet måste man antagligen börja om med sig själv för att bli en riktig människa igen.

Så jo...jag ser ju det...det har varit en del att kämpa med.

Men nåt som jag ändå vill belysa mitt i allt är hur mycket jag känner att jag är tacksam över oxå. Er, anonyma människor, vänner, bekanta, cybervänner...alla dom som har skickat sin omsorg, tankar, och tid till oss i form av gåvor, kläder, julklappar, födelsedagspresenter, kort, uppmuntrande ord i privata mess och på många andra sätt fått oss att känna oss sedda, hörda, omtyckta, älskade och omfamnade.
Om jag nånsin lyckas ge tillbaka bara en bråkdel av allt detta till er eller till en annan människa i behov då skall jag vara glad.

Det är bla allt detta som har lyft mig och starkt mig under året.

Så TACK för att ni hjälpte mig genom 2012!!
Tack!

/tant trassel