'Hur känns det att inte vara här?' frågar pappa mig i telefon nyss.
Han ringer för att berätta att mamma idag på morron i en kort vaken stund godkände att dom skulle stoppa all behandling nu.
Nu får hon det vattnet hon vill dricka, mat om hon vill äta, vilket hon såklart inte vill och den morfinen hon behöver för att inte ha ont.
Att stoppa behandlingen betyder förstås att sjukdomen kommer ta över hennes kropp i rasande fart. Hon får ont.
Kl 17 sa hon att hon hade ont och då gav dom henne en ordentlig dos av morfinet och sen dess har hon sovit.
Min storebror hade ett samtal med henne natten till idag. Ett samtal som nog kommer bli deras sista.
Hon var vaken kanske 15 min och han berättade hur mycket jag ville vara där med henne. Och hon försäkrade honom om att dom dagarna vi hade haft tillsammans där jag fick pyssla om henne, pussa på henne, hålla henne i handen hade betytt allt för henne. Att vi hade sagt farväl på vårt sätt. *nu gråter jag*
Men jag blir aldrig klar.
'Hur känns det att inte vara här?'
Ja hur känns det? Kan inte riktigt bära tanken... kan inte se vad jag skriver...
Hur blir man klar?
Mamma är helt blind nu.
Sjukdomen sitter i benmärgen, främst i ansiktet. Det slog ju ut ena ögat, ni minns bilden på piraten? Nu har sjukdomen slagit ut andra ögat oxå.
...innan jag bryter ihop...Mamma jag önskar dig frid... nu...detta är inte värdigt...inte du.
Det är ok
Far hem nu
Jag vet att jag säger att jag inte kan leva utan dig. Hur man lever utan dig.
Men du vet att jag ändå gör det. För mig, för barnen, för pappa, för Klaus, för dig... för allt som du stod för, det du var, det du gav oss. Du har till stor del gjort oss till dom vi är. Jag och Klaus. Du har hjälpt oss att bryta många generationers mönster genom din innerliga kärlek, förlåtelse, enkelhet och kloka ord.
Du hjälpte oss att förstå varför vi var som vi var, varför vår pappa är som han är och gav oss verktygen att trots allt älska.
Många människor har hört av sig till både mig och min bror med minnen om möten med mamma.
Hon har satt spår hos människor och det är mycket tänkvärd att även små små till synes obetydliga saker och handlingar kan sätta avtryck som människor minns om inte hela livet så många år fram.
Både jag och min bror önskar för oss och våra barn att vi kan föra det vidare.
/tant trassel
torsdag, januari 26, 2012
Varför?
Fick frågan här om dan, varför jag skriver så personligt både på Facebook och på bloggen... vad jag är ute efter. Är det för att jag vill bli sedd, hörd, få bekräftelse?
Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång.
Och visst... visst är det otroligt personliga saker jag delar med mig av men jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!
Ja jag vill ses och höras. Självklart vill jag det. Jag är en sån som inte riktigt hörs IRL. Min hjärna tänker otroligt långsamt och när jag äntligen har kommit på nåt att säga är det oftast för sent.
Detta är nåt som kan göra min eldiga man helt galen. Musslan kallar han mig.
Skulle han föra en diskussion med mig genom att skriva hade jag kanske hunnit med :)
Men jag lär mig. Visst gör jag det. Han är växt upp med att ta i så man nästan spricker om man vill ha nåt sagt. Detta är ju som ni förstår HELT onödigt när man är ihop med mig för jag kryper bara ihop i en liten hög eller oxå får han höra att han är löjlig som eldar upp sig över småsaker :)
Well... vad kom vi från. Ju... Ses och höras. Jag har massor inom mig som vill ut. Jag får sällan ut det. Oftast knölar det ihop sig till nån oreda i mitt huvud och det blir aldrig nåt av det.
Men jag gör ett försök att skriva. Och då är frågan, varför jag inte bara skriver i en dagbok?
För att jag aldrig lyckas få till det... det blir aldrig av. Kan börja 100 ggr men glömmer det ungefär dagen efter.
Men bloggen funkar bäst. Då får den ha andra funktioner dessutom och allt som allt så fyller den alla mina behov för att bli sedd, hörd och bekräftat... eller nja... DELAR av dom behoven, men visst finns dom behoven hos oss alla?
Är dom fel?
/tant trassel
Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång.
Och visst... visst är det otroligt personliga saker jag delar med mig av men jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!
Ja jag vill ses och höras. Självklart vill jag det. Jag är en sån som inte riktigt hörs IRL. Min hjärna tänker otroligt långsamt och när jag äntligen har kommit på nåt att säga är det oftast för sent.
Detta är nåt som kan göra min eldiga man helt galen. Musslan kallar han mig.
Skulle han föra en diskussion med mig genom att skriva hade jag kanske hunnit med :)
Men jag lär mig. Visst gör jag det. Han är växt upp med att ta i så man nästan spricker om man vill ha nåt sagt. Detta är ju som ni förstår HELT onödigt när man är ihop med mig för jag kryper bara ihop i en liten hög eller oxå får han höra att han är löjlig som eldar upp sig över småsaker :)
Well... vad kom vi från. Ju... Ses och höras. Jag har massor inom mig som vill ut. Jag får sällan ut det. Oftast knölar det ihop sig till nån oreda i mitt huvud och det blir aldrig nåt av det.
Men jag gör ett försök att skriva. Och då är frågan, varför jag inte bara skriver i en dagbok?
För att jag aldrig lyckas få till det... det blir aldrig av. Kan börja 100 ggr men glömmer det ungefär dagen efter.
Men bloggen funkar bäst. Då får den ha andra funktioner dessutom och allt som allt så fyller den alla mina behov för att bli sedd, hörd och bekräftat... eller nja... DELAR av dom behoven, men visst finns dom behoven hos oss alla?
Är dom fel?
/tant trassel
onsdag, januari 25, 2012
Det sista fröet
Hur börjar man ett sånt hära inlägg?Det enda jag tänker är allt som jag inte kan säga men som jag vill säga.
Fick jag verkligen sagt farväl på riktigt?
Jag sa 'vi ses i vår' när jag pussade henne hejdå i sängen tidit torsdag morron innan pappa körde mig till tåget.
Och dom två veckorna jag var hemma, fick jag sagt det jag ville ha sagt? Gjorde jag det jag ville göra för henne? Var jag det... den dottern hon önskade jag skulle bli och vara?
Och hur ger man tillbaka allt det?
Den hon var under hela min uppväxt? Med dom påfrestningarna både hon och jag fick leva med under min barndom... det hon ändå trots allt stannade kvar i.
Stark är hon, min mamma! Som en maskros som tar sig genom asfalten och upp, lever trots allt, sitt liv och ger o ger o ger o ger o geeeeer. Ingen ende! Det fanns INGEN ende. Det är så hon är.
För en vecka sedan var jag hos henne. Vi hade 14 bra dagar tillsammans. Mamma fick träffa sina barnbarn, hon fick träffa Simon igen, se oss tillsammans, försäkra sig om att han är bra för mig och prata förtroligt med honom.
Min bror och hans äldsta dotter Nanna var hemma då oxå. Även vi fick knyta an mitt i allt svart, något som har behövts på ganska många år. Jag och min bror har alltid älskat varan men har aldrig hörts utom när vi sets hemma hos mamma o pappa. Nu fick vi en kväll på lokal när alla andra sov där vi fick prata om sånt som behövdes pratas om.
Sen när Simon å mina barn hade åkt hem fick jag pyssla om mamma på mitt sätt. Göra sånt som jag tänkte hon skulle gilla.
Dessutom fick hon besök av sin allra bästa vän Helge som hon inte har sett på 5 år då deras vänskap abrupt tog slut efter att rykten hade spridits om dom i byn. Helge fick flytta och hans fru slutade äta.
Men han fick permis efter 5 år att äntligen få åka och krama om sin gamla bästis.
När allt detta hade hänt och pappa dessutom hade börjat ta anti depp för att orka med tanken att säkert bli själv i livet efter sin fru, ja då började det gå nedåt igen.
Nu en vecka efter att jag lämnade mitt barndomshem har mamma efter två dagar i sängen, till största delen sovande, blivit inlagt på sjukhuset där hon har fått sin behandling under tre år.
Hon är inte längre kontaktbar och läkarna säger att hon max har två dagar kvar i livet.
Hon pratade med min moster på väg in i detta och hon berättade att hon inte hade ont, att hon inte orkade mera och att hon var helt avklarat med att livet kunde ta slut nu.
Då och där sa min moster farväl till sin syster. Dom två som har varit som bara systrar kan när dom är som bäst. Den släkt som jag alltid har varit stolt över för att dom är som dom är. Min släkt. Mina gener.
Det är dock SÅ orättvist... Ja jag har rätt att bedöma orättvisa, just nu har jag den rätten och mammas sjukdom och hennes framtida bortgång är SÅ orättvist.
Livet är inte rättvist jag vet det. Jag brukar påminna barnen om det ibland så dom inte växer upp å tror att allt alltid delas lika. Så är det inte. Ibland så suger det. Dom som inte borde få leva, lever. Mamma som gjorde allt rätt väntar på sin tur.
Vi står svar och undrar vart det felade.
Försöker vänja mig vid tanken på att aldrig få höra hennes röst igen, aldrig kunna ringa och be om råd, aldrig hålla i handen när vi går på affärn å handlar och aldrig, aldrig mera kan hon sticka en uggletröja åt mig.
Den tanken, serni... den är mycket svår att förlika sig med.
Kvar är ett sista frö på maskrosen. Vid nästa vindpust har även det flugit iväg, släppt taget. Kvar står det som höll i livet. Skalet.
Rötterna behöver igen mera vatten. Ingen näring. För det sista fröet har släppt sitt tag.
Om jag får önska så står mormor och morfar redo att ta emot henne. Det tycker jag är en skön tanke, att hon inte är ensam.
/tant trassel
fredag, januari 20, 2012
Välkommen hem!
Ja. 9 timmar tog det men asså... utöver att kaffet smakade bajs i Danmark och var ganska menlös när man kom på svenska sidan så gick dom 9 timmarna ändå otroligt fort! Hade två byten. Ett i Kbh och ett i Gbg där jag dessutom skulle vänta i 45 min på tåget.
Jag släpade såklart ihjäl mig mellan byten och sista biten hem från stationen i Laxå var bara ren envishet för shit va jag var slut i kroppen när jag kom hem. Det är ju dessutom segt att sitta på sin röv en hel dag så, ja... jag var ganska slut när jag till slut nådde Villa Trassel.
Simon var på jobbet men hade planerat att åka hemåt ungefär som jag gick av tåget, så jag väntade honom hem ganska snart.
Men vikken känsla det var att öppna dörren och se ett nystädat hem, tre fina rosa långa rosor och ett uggle-kärleksbrev som väntade på mig där i tystnaden.
Har ju lixom längtat ihjäl mig efter honom och jag hade ju lixom inte förväntat mig allt detta. Lämnade ju hemmet ganska hastigt för 14 dagar sen och tänkte att weee nu kan jag ju använda min fredag på att städa men det behövde jag inte.
Han hade dessutom laddat kaffebryggaren vikket ju var flax eftersom kaffet på resan hade varit ett lidande *i-landsproblemo*
När sen Simon parkerade utanför kände jag plötsligt att jag vert jätte nervös. Som första daten ni vet.
Det var jätte skumt. Efter att ha kramats i ytterdörren i 10 minuter gick vi lixom runt varandra och jag tror inte riktigt vi visste vart vi skulle ta vägen. Vi fnissade båda två och plötsligt sa Simon att han nog var lite nervös... alltså precist som jag.
Jag är, om det går, numera MERA kär i honom och allt det jag gick runt och saknade det var precist som jag mindes det fast BÄTTRE :)
Vi myste hela långa kvällen med räkor, vin och 'sånt' ;)
Ville aldrig att kvällen skulle ta slut.
Kl 6 i morse satt vi å år frulle innan jag var tvingat att släppa iväg honom till jobbet. Jag som just hade blivit ihop med honom igen lixom... :(
Vikken tur jag har. Vem skulle veta att just han å jag kunde bli såhär bra tillsammans?
Önskar detta för alla!
Kärlek på riktigt, på djupet.
/tant trassel
Jag släpade såklart ihjäl mig mellan byten och sista biten hem från stationen i Laxå var bara ren envishet för shit va jag var slut i kroppen när jag kom hem. Det är ju dessutom segt att sitta på sin röv en hel dag så, ja... jag var ganska slut när jag till slut nådde Villa Trassel.
Simon var på jobbet men hade planerat att åka hemåt ungefär som jag gick av tåget, så jag väntade honom hem ganska snart.
Men vikken känsla det var att öppna dörren och se ett nystädat hem, tre fina rosa långa rosor och ett uggle-kärleksbrev som väntade på mig där i tystnaden.Har ju lixom längtat ihjäl mig efter honom och jag hade ju lixom inte förväntat mig allt detta. Lämnade ju hemmet ganska hastigt för 14 dagar sen och tänkte att weee nu kan jag ju använda min fredag på att städa men det behövde jag inte.
Han hade dessutom laddat kaffebryggaren vikket ju var flax eftersom kaffet på resan hade varit ett lidande *i-landsproblemo*
När sen Simon parkerade utanför kände jag plötsligt att jag vert jätte nervös. Som första daten ni vet.
Det var jätte skumt. Efter att ha kramats i ytterdörren i 10 minuter gick vi lixom runt varandra och jag tror inte riktigt vi visste vart vi skulle ta vägen. Vi fnissade båda två och plötsligt sa Simon att han nog var lite nervös... alltså precist som jag.
Jag är, om det går, numera MERA kär i honom och allt det jag gick runt och saknade det var precist som jag mindes det fast BÄTTRE :)
Vi myste hela långa kvällen med räkor, vin och 'sånt' ;)
Ville aldrig att kvällen skulle ta slut.
Kl 6 i morse satt vi å år frulle innan jag var tvingat att släppa iväg honom till jobbet. Jag som just hade blivit ihop med honom igen lixom... :(
Vikken tur jag har. Vem skulle veta att just han å jag kunde bli såhär bra tillsammans?
Önskar detta för alla!
Kärlek på riktigt, på djupet.
/tant trassel
torsdag, januari 19, 2012
På andra sidan
 |
| En båt låg på sidan nånstans mellan Sverige & Kontinenten |
Är sååååå hemsjuk så jag känner jag snart går sönder.
Det KAN inte va sunt att vara borta från dom man älskar såhär länge! Visst, ett TAG lixom men INTE såhär länge.
Fick för mig att jag rent faktiskt hade varit borta i 3 veckor men där ser man hur LÅNGSAMT tiden går ibland för jag har 'bara' varit i Danmark i 15 dagar. Löjligt kort tid jämförd med hur det känns.
 |
| Första stationen på svenska sidan. Ett ortsnamn som inte gick att uttala. |
...oj va många som går av i Lund...
/tant trassel
onsdag, januari 18, 2012
Önskar
Detta är vad jag brukar leta efter på loppis när jag är iväg. Och som jag TYP aldrig hittar. Sånt som min mamma som är 70 plus använde när hon var ung. Men på Ellos har dom till min stora lycka bidragit till att världen ska bli liiiite bättre. Denna fantastiska klänningen har kommit i 'butiken' och jag bara längtar tills det blir REA så jag har råd att köpa den. Kanske ska önska mig den till min födelsedag. 399 kr kostar den :(
Men vikken ska jag ha?
Blå m vita prickar eller den röda?
Jag äger typ inget rött så det kanske skulle liva upp lite?
Klänningen är ju ett otrolig tacksamt plagg för sånna som jag som inte äger någon figur att tala om. Här får man ju både midja och axlar?
/tant trassel utan tantklänning
Men vikken ska jag ha?
Blå m vita prickar eller den röda?
Jag äger typ inget rött så det kanske skulle liva upp lite?
Klänningen är ju ett otrolig tacksamt plagg för sånna som jag som inte äger någon figur att tala om. Här får man ju både midja och axlar?
/tant trassel utan tantklänning
tisdag, januari 17, 2012
Längtan
Måste verkligen hem nu. Har inget mera att ge. Saknar nästan räkningarna...
Men iaf mina två FAKTISKT underbara myyyycket älskade barn.
Och Simon... fast på två olika sätt.
Mycket kärlek...
/tant trassel
Men iaf mina två FAKTISKT underbara myyyycket älskade barn.
Och Simon... fast på två olika sätt.
Mycket kärlek...
/tant trassel
Rent krasst
Snart har tre veckor gått sen jag kom hit till Danmark. Man kan kanske säga va man vill om hennes energi men på den tiden jag har varit här har det hänt en hel del med henne.
Eftersom hennes benmärgscancer främst sitter i ansiktet så har det betytt att hörseln på ena öret, samma sida som ögat är dåligt, har blivit näst intill obefintlig. Och nu känner jag att andra örat har börjat stå av oxå.
Ett bevis för mig på att sjukdomen sprider sig fast att blodproverna förra gången såg bättre ut.
Energin hon har är dessutom energi som inte är 'hennes egen'. Hon har fått den genom droger och om nu drogerna har tagit slut i hennes kropp så verkar hennes energi riktigt märklig. Liksom lite speedat. Hon glömmer saker, snackar lite förvirrad, måste fixa med en masse och det verkar va på ett sånt sätt så man undrar vad hon håller på med eg. Som typ flytter apelsinerna från fruktskålen och läger dom på en jultallrik på matbordet. Ok? Ja asså, det är ju hennes hem och hon får göra va hon vill men det är lixom bara en sån underlig energi.
Vet inte om det lixom är kroppens sista sprintlopp där den ger i järnet för att sedan falla ihop en sista gång.
Det får tiden utvisa.
Och sen ibland, vissa saker, där är hon ju den mamma som jag känner igen. Jag kan förstå att pappa är förvirrad faktiskt.
Men imorn. Imon är det sista dagen här. Jag behöver faktiskt komma hem. Lika mycket som jag känner att jag behövde komma hit för 3 veckor sen.
Tåget går ju hit varje dag så måste jag hit igen så går det ju... om allt löser sig hemma förstås.
Denna väntan... ovisshet...
Mår inge bra idag. Tror mest det är hemlängtan.
/tant trassel
Eftersom hennes benmärgscancer främst sitter i ansiktet så har det betytt att hörseln på ena öret, samma sida som ögat är dåligt, har blivit näst intill obefintlig. Och nu känner jag att andra örat har börjat stå av oxå.
Ett bevis för mig på att sjukdomen sprider sig fast att blodproverna förra gången såg bättre ut.
Energin hon har är dessutom energi som inte är 'hennes egen'. Hon har fått den genom droger och om nu drogerna har tagit slut i hennes kropp så verkar hennes energi riktigt märklig. Liksom lite speedat. Hon glömmer saker, snackar lite förvirrad, måste fixa med en masse och det verkar va på ett sånt sätt så man undrar vad hon håller på med eg. Som typ flytter apelsinerna från fruktskålen och läger dom på en jultallrik på matbordet. Ok? Ja asså, det är ju hennes hem och hon får göra va hon vill men det är lixom bara en sån underlig energi.
Vet inte om det lixom är kroppens sista sprintlopp där den ger i järnet för att sedan falla ihop en sista gång.
Det får tiden utvisa.
Och sen ibland, vissa saker, där är hon ju den mamma som jag känner igen. Jag kan förstå att pappa är förvirrad faktiskt.
Men imorn. Imon är det sista dagen här. Jag behöver faktiskt komma hem. Lika mycket som jag känner att jag behövde komma hit för 3 veckor sen.
Tåget går ju hit varje dag så måste jag hit igen så går det ju... om allt löser sig hemma förstås.
Denna väntan... ovisshet...
Mår inge bra idag. Tror mest det är hemlängtan.
/tant trassel
måndag, januari 16, 2012
Fulhärligt
Jag och Karina träffade på en fåtölj som jag tyckte jag kände igen mycket väl. Bruno Mathsson har gjort nåt liknande på 60-talet som påminner mycket om detta. Jag har INTE råd med nån Pernilla fåtölj men denne såg jag som en utväg. Man satt KANON i den så den är ju bara så ful att den blir snygg. Jag har ett presentkort till en kompis som är tapetserare där jag vann en tävling för ett tag sen och jag har haft just en fåtölj i tanke som möjligt objekt för henne att ta tag i men har ingen som jag sitter bra i.
Nu stod den där.
Såg detta fram för mig på ett ungefär: http://tapetseriosant.blogspot.com/2010/04/ute-pa-turne-keramikmakeriet.html
Den fåtöljen har då min kompis Eva klätt om och jag tänker mig nåt liknande på just den hära fåtöljen. Dock i helt ull med nackstöd (kudden) och pall i fårskin men resten i mörkt grå ull. Va tror ni?
Köpte den... ja Simon, jag köpte den :) 75 kr för det var halva priset två dagar efter. Pappa å jag åkte och hämtade den och min bror har kontakter så han kommer nog få den till Laxå till mig. Jag kände till slut att det var värd ett försök iaf. Annars är det 75 kr i sjön. Dör nog inte av det.
Nu ska vi se va Eva säger :) Det e ju hon som ska jobba med den.
/tant trassel
Nu stod den där.
Den fåtöljen har då min kompis Eva klätt om och jag tänker mig nåt liknande på just den hära fåtöljen. Dock i helt ull med nackstöd (kudden) och pall i fårskin men resten i mörkt grå ull. Va tror ni?
Köpte den... ja Simon, jag köpte den :) 75 kr för det var halva priset två dagar efter. Pappa å jag åkte och hämtade den och min bror har kontakter så han kommer nog få den till Laxå till mig. Jag kände till slut att det var värd ett försök iaf. Annars är det 75 kr i sjön. Dör nog inte av det.
Nu ska vi se va Eva säger :) Det e ju hon som ska jobba med den.
/tant trassel
Loppisbesök 1.0
Jag vet inte... det kanske känns skumt att jag 'har plats med' loppisbesök när jag har en dödssjuk mamma hemma men jag tror nog att ni kan tänka er att man behöver komma bort lite från allt långsam vardag som det ju är att gå hemma i ett hem som ju inte längre är mitt, med en människa som såklart inte kan vara delaktig i mig som hon en gång kunde. Så när jag ändå skall in till storstan för att hämta min tågbiljett hem så kan jag ju lika bra passa på att fråga Karina, min gamla bästis, om inte hon vill hänga på. Så då blir det en morron där vi bakar morronbröd, äter frukost tillsammans, åker hem till mamma med nybak och sätter nosen mot Vejle, närmsta storstan.
Här hänger vi i butiker utan att köpa nåt, äter lunch på Jensens Böfhus, dricker en kaffe i ett café, smygäter en medhavd kaka (försöker lära Karina lite från anarkismens skola), kollar lite flera butiker, handlar två maskeradklänningar till Simons tjejer på REA, skrattar mycket, busar lite och sen åker vi hemåt. Men som sagt, först en sväng förbi loppis. Var på frälsis loppis först men dom skulle ha 40 kr för en gammal t-shirt och 600 kr för min framtida brudklänning (nej jag skall inte gifta mig men SKULLE jag så skall det va JUST den fina 60-talsklänningen) så nej, då får dom ha sina saker.
Vi hamnade i en liten by med lite roliga saker. OCH billigt :)
Hittade främst två hemstickade ulltröjor i naturvitt till ungarna för 10 kr stk. Är dom för små kan dom mindre syrrorna ta dom.
Dessutom hittade jag lite skoj för 10 kr. En pappersduk från typ 80-talet som är 'baserat' på Fia m knuff. Innehåller duk, servetter, tärningar och spelpjäser. Nu ska vi bara hitta några att bjuda hem på Fia-Fäst :)
Dessutom hittade jag lite skoj för 10 kr. En pappersduk från typ 80-talet som är 'baserat' på Fia m knuff. Innehåller duk, servetter, tärningar och spelpjäser. Nu ska vi bara hitta några att bjuda hem på Fia-Fäst :)
Sen hittade jag ett litet lamm som mäade efter mig och hade en klisterlapp på sitt lille huvud som sa 5 kr.
En ÄKTA Sailors överdel. Satt perfekt på mig. TJOCKT bomull och alldeles perfekt.
Jag frågade Simon lite nervöst i telefon om han vägrade kännas vid mig om jag skulle klä mig i den när han å jag skulle gå på en tillställning nångång men tur för mig har jag en kille som är väldit tolerant när det gäller min klädsel så... :)
Men asså... visst är den fin!? Till rätt tillfälle med rätt underdel.
15 pix.
Var mycket nöjd med mina inköp. Hittade även en fåtölj som jag gör ett eget inlägg om :)
Iaf så var pappa å jag oxå på loppis. Pappa gillar loppisar så vi åkte iväg för att leta efter en handmixer, eftersom jag behöver en sån.
Kom hem med en 70-tals klänning som sitter som en smack på mig. Har visat upp mig på mammas uppmaning för samtliga gäster som har besökt huset sen dess :)
Går ju inte att fota sig själv så ni får en bild på tyget iaf.
3o kr kostade den.
På samma klädavdelning hittade jag även en 60/70-tals baddräkt i vitt och lila med förstärkta tuttar... hahahaha... dom stickar rakt upp i luften. Ser skit roligt ut. Det värsta är väl att mamma även har fått mig att visa upp den för vissa gäster :) Meeeen... jag är väl inte den som är den. LITE självdistans måste man ju ha :)
Det är förresten en sån baddräkt som lixom går rakt över vid höfterna lite ala Pinup-style. Dessutom försedd med en liten 'kjol' över veeenusberget :)
OCH en underkjol att ha under en kjol som vägrar låta mina lår va när jag har den på :) 10 kr
Well... en locktång till Hwila... ja och Zion för den sakens skull om han nu vill lockas va vet jag, men jag behöver en.
Gratis...
OCH eftersom jag måste släpa hem lite på tåget köpte jag en FIN resväska att ha allt i. 20 kr. Lite rosa, brunt och gult är det i. Felfri.
Tillbakablick 2011
Bara för att jag inte ska falla för långt ned i illamående skall jag ta mig för en sån hära löjlig sak. Snott från nån helt ovetande :)
Årets bedrift:
Måste nog vara att jag har lyckats vända mitt hemska Bemanningsföretagsanställd till skolflicka där jag ÄNTLIGEN utbildar mig till det jag velat under nästan 4 år.
Årets bittra:
Ja med risk att ramla in på det spåret jag försökte komma ifrån genom att just egna mig åt detta en stund så måste jag ändå säga beskedet om att det inte längre finns något hopp om att rädda mammas liv. Detta var två dagar innan årets slut.
Årets bästa semester:
Vert väl inte så mycket semester men själva upplevelsen att palla med många många timmar i Legoland i snorigt pissigt löjligt kallt väder skulle eg höra till årets bedrift. Legoland var toppen.
Årets nytillskott:
Simon!! :) Va ska man säga... jag behövde (och bestämt oxå mitt ex) bryta ett osunt äktenskap. Simon kom in i mitt liv och det hjälpte ju till att jag vågade tro på att livet nog skall gå vidare och att alla kommer överleva OCH må bättre. Sen att kombinationen Simon/Karina var såHÄR lyckat det hade nog ingen av oss väntat sig. Så ja... det å sen att jag äntligen fick lämnat skogen och Stenkulla för 'stan' och min lilla låda till hus. Även det är ju ett sorts nytillskott :)
Årets vuxenpoäng: Humm... Att jag är ensamstående med huslån... eller kanske att jag trots mycket besvär fick bytt dessa hemska däck på bilen.
Årets fysiska förändring:
Humm... igen... I dec 2010 fick jag ju min bukplastik. Kroppens förändring under året där allt har ramlat lite på plats har nog varit den största förändringen.
Årets nya kändisförälskelse:
Nour el Refai? Både jag och Simon har frikort på henne :)
Årets mest gåshudsframkallande låt:
Ja eftersom jag är kär så har det ju skickats en del låtar mellan han jag är så kär i och mig. Simon skickade för länge sen en låt med Thåström som heter 'när muren föll' Det är nog den finaste kärlekslåten som finns... just för mig... för oss.
Årets läsupplevelse:
Min julklapp från svärmor Ann: Boken som jag önskat mig så... 'Supertanten' av Elin 'Grynet' Ek. Har inte läst den än men jag kan sitta å bläddra å bläddra och jag är såååå lycklig!
Årets insikt: Åhhh MÅNGA insikter har jag fått! Jag är inte den samme, så är det bara. Insikten som har väckt mig mest är nog nåt jag redan vet men som jag har glömt bort hur man gör: Kommunicera! Kommunikation är A & O i ett förhållande.
Så jag är på ruta ett och lär mig ett steg åt gången.
Årets teve-besatthet:
Jag är nog mera besatt av att INTE kolla på tv tror jag. Tycker allt är tråkit. Kul tjej!
Årets fest: Måste va nyårsafton tror jag! Var med mina fantastiska vänner, fick nya vänner och odlade gamla bekantskaper som växte till mycket mera. Så jag är så nöjd. OCH jag fick ju vara tillsammans och fira det första nyåret med min snygga hunk :)
Å GUD så intressant info ni nu har inhämtat.
Spar den närmast era hjärtan.
/tant trassel
Årets bedrift:
Måste nog vara att jag har lyckats vända mitt hemska Bemanningsföretagsanställd till skolflicka där jag ÄNTLIGEN utbildar mig till det jag velat under nästan 4 år.
Årets bittra:
Ja med risk att ramla in på det spåret jag försökte komma ifrån genom att just egna mig åt detta en stund så måste jag ändå säga beskedet om att det inte längre finns något hopp om att rädda mammas liv. Detta var två dagar innan årets slut.
Årets bästa semester:
Vert väl inte så mycket semester men själva upplevelsen att palla med många många timmar i Legoland i snorigt pissigt löjligt kallt väder skulle eg höra till årets bedrift. Legoland var toppen.
Årets nytillskott:
Simon!! :) Va ska man säga... jag behövde (och bestämt oxå mitt ex) bryta ett osunt äktenskap. Simon kom in i mitt liv och det hjälpte ju till att jag vågade tro på att livet nog skall gå vidare och att alla kommer överleva OCH må bättre. Sen att kombinationen Simon/Karina var såHÄR lyckat det hade nog ingen av oss väntat sig. Så ja... det å sen att jag äntligen fick lämnat skogen och Stenkulla för 'stan' och min lilla låda till hus. Även det är ju ett sorts nytillskott :)
Årets vuxenpoäng: Humm... Att jag är ensamstående med huslån... eller kanske att jag trots mycket besvär fick bytt dessa hemska däck på bilen.
Årets fysiska förändring:
Humm... igen... I dec 2010 fick jag ju min bukplastik. Kroppens förändring under året där allt har ramlat lite på plats har nog varit den största förändringen.
Årets nya kändisförälskelse:
Nour el Refai? Både jag och Simon har frikort på henne :)
Årets mest gåshudsframkallande låt:
Ja eftersom jag är kär så har det ju skickats en del låtar mellan han jag är så kär i och mig. Simon skickade för länge sen en låt med Thåström som heter 'när muren föll' Det är nog den finaste kärlekslåten som finns... just för mig... för oss.
Årets läsupplevelse:
Min julklapp från svärmor Ann: Boken som jag önskat mig så... 'Supertanten' av Elin 'Grynet' Ek. Har inte läst den än men jag kan sitta å bläddra å bläddra och jag är såååå lycklig!
Årets insikt: Åhhh MÅNGA insikter har jag fått! Jag är inte den samme, så är det bara. Insikten som har väckt mig mest är nog nåt jag redan vet men som jag har glömt bort hur man gör: Kommunicera! Kommunikation är A & O i ett förhållande.
Så jag är på ruta ett och lär mig ett steg åt gången.
Årets teve-besatthet:
Jag är nog mera besatt av att INTE kolla på tv tror jag. Tycker allt är tråkit. Kul tjej!
Årets fest: Måste va nyårsafton tror jag! Var med mina fantastiska vänner, fick nya vänner och odlade gamla bekantskaper som växte till mycket mera. Så jag är så nöjd. OCH jag fick ju vara tillsammans och fira det första nyåret med min snygga hunk :)
Å GUD så intressant info ni nu har inhämtat.
Spar den närmast era hjärtan.
/tant trassel
Favoriten
Nåt som ju är liiiite roligare än hemma är shoppingen. Inte för att jag har nåt att shoppa för men jag älskar att gå runt och titta på allt roligt och fint man kan köpa för pengar.
Två olika butiker har mitt hjärta lite mera än alla andra. Den ene heter Söstrarna Grene. Kollade och dom finns endast i Strömstad i Sverige.
Iaf, här är ett litet smakprov på vad som BLA föll mig i smaken därinne... eller ja... i smaken å i smaken, sånt som fångade min uppmärksamhet rättare :)
En ask i trä med små gångjärn som är ungefär 30 cm hög. Det finns en massa små fack inuti asken och tanken är kanske att man skall dekorera den å ha en masse plock i den va vet jag. Iaf så kände jag direkt att min fina son (ja jag saknar barnen JÄTTE jätte mycket) skulle kunna tycke att den var fin å bra att ha. Han börjar ju på Z :)
Den fick faktiskt följa med hem. 60 DKR.
Ja så stod det på skylten ovan för dessa super glada dörrmattor. Gillar deras små skyltningar på Söstrarna Grene (Anna & Clara). Mattan kostar 60 kr och är som ni kanske ser av hampa eller nåt liknande. Tjock och bra.
Små och stora tavlor med vackra motiv i diskreta färger.
'Resväskor' i nån sorts metall som antagligen inte skall användas till resväska utan kanske stå och se fin ut, kanske öppnat med tidningar i eller till mössor. Fanns i stora och lite mindre. Minns inte priset. Tyckte mest att dom var lite roliga :)
Jag är en RIKTIG anteckningsboksnörd. Jag ÄLSKAR anteckningsböcker. Använder dom sällan men köper dom gärna. Nu behövde jag dock nån till mitt skolarbete medan jag är hemma så papegojan och fjärilen fick hänga på hem. Böckerna kostade 30 kr stk.
Och sen är det ju den dära grejen med att vilja ha det dära lilla extra till det som i övrigt inte är så roligt... disktrasor. I Danmark är det fram för allt trasor som tvättas i tvättmaskin som används. Även dessa tygtrasor är sånna. Kokas med fördel men varför välja vita trasor när man kan välja en massa andra fina färger? En trasa kostar 7 kr och kan ju i realitet användas tills dom ramlar isär.
Onödiga prylar finns det gott om :) Fast att få ställa fram sånt som man känner är lite extra fint, roligt eller annorlunda, det gillar jag. Visst är detta the-kitt underbart? Fjärilar som handtag :) Minns inte priset men jag skulle gissa på typ max 15 kr för muggen och typ 40 för kannan. Som ni förstår ingen förmögenhet för att få lite ombyte.
Och sist men inte minst, deras theer. Underbara och precist sånt som jag gillar utan koffein.
Sen fanns det ju såklart 1000 andra saker som var helt underbart fantastiska som ni själva får åka och kolla på nån vacker dag :)
Var finns dom? Kolla här: http://www.grenes.dk/index.php?page=68&lang=dk
En annan butik som väcker mitt intresse heter Tiger eller 'Tajgår' som mamma säger med extremt dåligt engelskt uttal :)
Här hittar man på riktigt roliga saker. Har inte fotat så värst mycket men nåt jag fastnade för var dessa två saker.
Vanliga små kakfat eller va det heter i harlekin stajl.
1o kr stk
Och här har ni Hr Harlekin him self :) En burk i keramik med sked. Locket är hans mössa. Ca 20 cm hög. Perfa till kaffet. Älskade dom. 40 kr. Kunde tyvärr inte hänga på hem, som tyyyp allt annat :(
I Tiger köpte jag en present till ungarna. Zion fick ett trollerisätt för 20 kr och Hwila fick en påklädningsdocka-kitt där man skall klippa ut tröjer och byxor å sånt ut tyg och limma på papper så dockan kan få riktiga kläder. Minns tydligt hur jag själv höll på så när jag var liten med just tyg. Var det bara jag? Det kanske mera var att jag ritade en människa på ett papper och sen klädde det med tygkläder som jag limmade direkt på teckningen. Minns det som roligt iaf. 20 kr.
Det fanns även saker som 'gör d själv memory' Asså att barnet eller en barnslig vuxen, själv riter bilderna till spelet.
Ja å dessutom en massa annat.
Kul butik. Köpte även en liten present till han jag är så kär i därhemma :) Även den kostade 20 pix.
Nu måste jag dammsuga och byta sängkläder in da house. Mamma har några 'mycket aktiva' dagar vilket är ganska befriande både för henne å för mig. Inte för pappa dock för han blir orolig för han mister kontrollen. Men det är ju bara EN grej i hans diagnoshelvete som får honom att må dåligt.
En dag åt gången.
/tant trassel
Två olika butiker har mitt hjärta lite mera än alla andra. Den ene heter Söstrarna Grene. Kollade och dom finns endast i Strömstad i Sverige.Iaf, här är ett litet smakprov på vad som BLA föll mig i smaken därinne... eller ja... i smaken å i smaken, sånt som fångade min uppmärksamhet rättare :)
Den fick faktiskt följa med hem. 60 DKR.
 |
| 'Anna & Clara ser det som en självklarhet att sopa fram för egen dörr innan denna vackra matta läggs ut.' |
'Resväskor' i nån sorts metall som antagligen inte skall användas till resväska utan kanske stå och se fin ut, kanske öppnat med tidningar i eller till mössor. Fanns i stora och lite mindre. Minns inte priset. Tyckte mest att dom var lite roliga :)
'
Och sist men inte minst, deras theer. Underbara och precist sånt som jag gillar utan koffein.
Sen fanns det ju såklart 1000 andra saker som var helt underbart fantastiska som ni själva får åka och kolla på nån vacker dag :)
Var finns dom? Kolla här: http://www.grenes.dk/index.php?page=68&lang=dk
En annan butik som väcker mitt intresse heter Tiger eller 'Tajgår' som mamma säger med extremt dåligt engelskt uttal :)
Här hittar man på riktigt roliga saker. Har inte fotat så värst mycket men nåt jag fastnade för var dessa två saker.
Vanliga små kakfat eller va det heter i harlekin stajl.
1o kr stk
I Tiger köpte jag en present till ungarna. Zion fick ett trollerisätt för 20 kr och Hwila fick en påklädningsdocka-kitt där man skall klippa ut tröjer och byxor å sånt ut tyg och limma på papper så dockan kan få riktiga kläder. Minns tydligt hur jag själv höll på så när jag var liten med just tyg. Var det bara jag? Det kanske mera var att jag ritade en människa på ett papper och sen klädde det med tygkläder som jag limmade direkt på teckningen. Minns det som roligt iaf. 20 kr.
Det fanns även saker som 'gör d själv memory' Asså att barnet eller en barnslig vuxen, själv riter bilderna till spelet.
Ja å dessutom en massa annat.
Kul butik. Köpte även en liten present till han jag är så kär i därhemma :) Även den kostade 20 pix.
Nu måste jag dammsuga och byta sängkläder in da house. Mamma har några 'mycket aktiva' dagar vilket är ganska befriande både för henne å för mig. Inte för pappa dock för han blir orolig för han mister kontrollen. Men det är ju bara EN grej i hans diagnoshelvete som får honom att må dåligt.
En dag åt gången.
/tant trassel
torsdag, januari 12, 2012
En vecka kvar
Har haft lite problem att hitta en internetuppkoppling som funkar och det går inte langre att blogga från min mobil (ej uppdaterat) så jag har haft gaaaanska mycket bloggabstinens. Men se... just nu, i detta nu ville mammas uppkoppling och jag passar på.
Behøver ro nar jag skall blogga. Kan ofta inte bara ha 10 min utan jag måste mentalt førbereda mig innan jag bloggar. Vet inte varfør...
Iaf... nu ar det val typ två veckor sen vi kom hem hit. Jag har idag køpt tågbiljetter hem till om en vecka.
Nu vet jag, på ett ungefar hur livet ter sig har hemma hos mamma och allt ar stabilt just nu.
Mamma fungerar i 10-30 min åt gången. Hon kan inte gå runt sarskild lange utan då måste hon satta sig i sin stol. Igår var vi ute och gick en vanda på kanske 30 min. Det går mycket långsamt men det ar bra før henne att anvanda benen. Dagen efter ar hon såklart jatte trøtt i benen. Musklerna førsvinner nar hon inte får rørt på sig.
Aven fast hon i måndags var på koll på sjukhuset och dom satt att det hade blivit lite battre så vet vi att så har det varit førr och det kan lika snabbt gå åt andra hållet.
Men vi ar ju glada før att det inte ar åt andra hållet såklart. Hon sager dock att hon kanner att hon blir trøttare. Och det ar ju sjukdommen som har taget om henne som gør sig påminnt.
Men idag har jag inte varit hemma alls fram tills kvallsmatsdax. Mamma har tydligen sovot hela dagen pga en spruta hon tog igår så det var kanske bra att det var just idag då jag hade 'fullt upp' med att gå på stan med min gamla van... och ja... jag behøver faktiskt komma ut ibland. Gøra nåt annat. Tror mig. Igen orkar alla dagar. Vissa MÅSTE orka... Mamma tex. Men jag kan ge henne ro en halv dag, gå lite på loppis och dricka en latte med Karina... ja hon heter oxå Karina... och sen lekte vi med en tjej till nar vi var små. Hon hette oxå Karina. Så vi hette alltid våra efternamn :)
Well...
Ar tacksam att få va har. Tacksam till dom som gjorde det møjligt... svarmor, Simon, ungarnas pappa, Simons ungarnas morsa, granntanten, hundvakten, skolan... ja dom ar många... Alla har dom ju bidragit till att jag kan sitta har nu.
Ingen har døtt av att va tacksam. JAG tanker iaf va det.
/tant trassel
Behøver ro nar jag skall blogga. Kan ofta inte bara ha 10 min utan jag måste mentalt førbereda mig innan jag bloggar. Vet inte varfør...
 |
| Min mamma Piraten. Grrrrr |
Iaf... nu ar det val typ två veckor sen vi kom hem hit. Jag har idag køpt tågbiljetter hem till om en vecka.
Nu vet jag, på ett ungefar hur livet ter sig har hemma hos mamma och allt ar stabilt just nu.
Mamma fungerar i 10-30 min åt gången. Hon kan inte gå runt sarskild lange utan då måste hon satta sig i sin stol. Igår var vi ute och gick en vanda på kanske 30 min. Det går mycket långsamt men det ar bra før henne att anvanda benen. Dagen efter ar hon såklart jatte trøtt i benen. Musklerna førsvinner nar hon inte får rørt på sig.
Aven fast hon i måndags var på koll på sjukhuset och dom satt att det hade blivit lite battre så vet vi att så har det varit førr och det kan lika snabbt gå åt andra hållet.
Men vi ar ju glada før att det inte ar åt andra hållet såklart. Hon sager dock att hon kanner att hon blir trøttare. Och det ar ju sjukdommen som har taget om henne som gør sig påminnt.
Men idag har jag inte varit hemma alls fram tills kvallsmatsdax. Mamma har tydligen sovot hela dagen pga en spruta hon tog igår så det var kanske bra att det var just idag då jag hade 'fullt upp' med att gå på stan med min gamla van... och ja... jag behøver faktiskt komma ut ibland. Gøra nåt annat. Tror mig. Igen orkar alla dagar. Vissa MÅSTE orka... Mamma tex. Men jag kan ge henne ro en halv dag, gå lite på loppis och dricka en latte med Karina... ja hon heter oxå Karina... och sen lekte vi med en tjej till nar vi var små. Hon hette oxå Karina. Så vi hette alltid våra efternamn :)
Well...
Ar tacksam att få va har. Tacksam till dom som gjorde det møjligt... svarmor, Simon, ungarnas pappa, Simons ungarnas morsa, granntanten, hundvakten, skolan... ja dom ar många... Alla har dom ju bidragit till att jag kan sitta har nu.
Ingen har døtt av att va tacksam. JAG tanker iaf va det.
/tant trassel
söndag, januari 08, 2012
I moders famn
Onsdag kvall landade vi hos mamma och pappa Danmark efter en regnig och mørk åktur.
Livet hemma står på stand by.
Nu ar nu.
Vi lever. Tillsammans.
/tant trassel
Livet hemma står på stand by.
Nu ar nu.
Vi lever. Tillsammans.
/tant trassel
tisdag, januari 03, 2012
Hör nån va jag SÄGER!?
Kollar på möjligheterna att stanna i Danmark under ett längre tag.
Det handlar mest om pengar. Får jag inga pengar kan jag ju inte stanna. jag måste ju betala räkningarna.
Först kollade jag FK. Som har nåt som heter 'Närståendepenning'. Det går ut på att man kan våra en svårt sjuk närstående i hemmet/på sjukan och få pengar under tiden.
Men såklart så gäller det endast om både jag och mamma är sjukförsäkrade i Sverige. Well... tack Sverige. Tack.
Kollade med skolan och dom kunde inte fatta beslut om studier på annan ort utan det är AFs bord.
Jag går ju på såkallat Aktivitetsstöd och AF betalar min utbildning. Jag måste närvara varje dag hela dagen i skolan annars får jag ingen ersättning, vikket jag förstår. Men när jag mailade och berättade om min situation, ber om att få ta mina självstudier och plugga i Danmark under min vistelse där, OCH dessutom upplyser om att jag ligger MINST 4,5 veckor före i min planering, får jag till svar att det finns det tyvärr ingen möjlighet för.
???????????????????????
HÖRDE DU VA JAG SA??
Jag behöver ÅKA!
Principer! Det är vad det är. VAD skulle det göra för skillnad för AF om jag sköter om min mamma OCH mina studier så länge jag GÖR det!?
Nej ända sättet för mig att inte förlora inkomst medan jag är borta, är att fuska. Varför måste man tvingas till något sådant?
Sjukskrivning kanske pga personlig kris, men båten åker imorn...
Nej det finns bara ett sätt.
Otroligt tråkigt.
Att man ens ska BEHÖVA kämpa för sin rätt när man mår såhär?
Inte konstigt att människor som mår dåligt inte får den hjälpen som har rätt till. Dom måste kämpa själva, om ingen gör det åt dom.
jamen så fint!
/tant trassel
Det handlar mest om pengar. Får jag inga pengar kan jag ju inte stanna. jag måste ju betala räkningarna.
Först kollade jag FK. Som har nåt som heter 'Närståendepenning'. Det går ut på att man kan våra en svårt sjuk närstående i hemmet/på sjukan och få pengar under tiden.
Men såklart så gäller det endast om både jag och mamma är sjukförsäkrade i Sverige. Well... tack Sverige. Tack.
Kollade med skolan och dom kunde inte fatta beslut om studier på annan ort utan det är AFs bord.
Jag går ju på såkallat Aktivitetsstöd och AF betalar min utbildning. Jag måste närvara varje dag hela dagen i skolan annars får jag ingen ersättning, vikket jag förstår. Men när jag mailade och berättade om min situation, ber om att få ta mina självstudier och plugga i Danmark under min vistelse där, OCH dessutom upplyser om att jag ligger MINST 4,5 veckor före i min planering, får jag till svar att det finns det tyvärr ingen möjlighet för.
???????????????????????
HÖRDE DU VA JAG SA??
Jag behöver ÅKA!
Principer! Det är vad det är. VAD skulle det göra för skillnad för AF om jag sköter om min mamma OCH mina studier så länge jag GÖR det!?
Nej ända sättet för mig att inte förlora inkomst medan jag är borta, är att fuska. Varför måste man tvingas till något sådant?
Sjukskrivning kanske pga personlig kris, men båten åker imorn...
Nej det finns bara ett sätt.
Otroligt tråkigt.
Att man ens ska BEHÖVA kämpa för sin rätt när man mår såhär?
Inte konstigt att människor som mår dåligt inte får den hjälpen som har rätt till. Dom måste kämpa själva, om ingen gör det åt dom.
jamen så fint!
/tant trassel
När livet vänder
Någon dag innan nyårsafton fick jag ett samtal från min bror. Pappa hade ringt honom och sedan bett min bror ringa mig. Beskedet var för tungt.
Han berättar att den sjukdomen som vi så säkert visste skulle ge vika, hade tagit övertaget i mammas kropp och efter 2,5 år med medicinering orkar hennes kropp inte stå emot längre.
Dom skulle testa en sista medicin men om inget hade hänt efter en månad så kunde ingenting mera göra för henne.
En djup känsla av tomhet infann sig i min kropp och jag fick till slut, efter något dygn samlat mod att ringa mamma.
Det var ett dygn med mycket förnekelse, så som att dom hade sagt fel, att dom ljuger för oss, att det inte är så illa som det låter... jag VILLE inte ringa mamma och höra henne säga det. Och ändå förstås så ville jag det.
Mamma talar sakligt till mig, försäkrar mig att vi skall ses i vår och att hoppet inte har lämnat henne än. Vi bestämmer att höras mycket på telefon och att vara öppna med hur vi känner oss... vilka tankar som passerar inom oss.
Och att jag inte behöver komma hem... även fast jag mera än nånsin verkligen känner att jag behöver åka hem till henne.
Sitter i skolan på måndagen efter nyåret och pappa ringer runt kl 16. Dagen är nästan slut.
Han är väldigt kort i telefon och meddelar mig att han har varit till samtal på sjukhuset och dom hade sagt till honom att det är så illa med mamma att det nu rör sig om veckor och inte om månader innan allt är över.
'Du kan komma hem om du vill'
'Jag ringer mamma sen' hör jag mig själv säga...
Helt overkligt... va sa han? att vaddå? asså... VAD?
Huvudet blir tomt. Jag packar mina saker och går iväg efter hundarna. Sen bara går jag och går... och går och går. Och när Simon hämtar mig en timma senare finns det inte mycket att säga. Huvudet är helt tomt.
Kvällen fortlöper tack vare Simon. Jag bryter ihop några ggr bara pang bom utan förvarning.
Vi börjar försöka planera för en snabb hemfärd till Danmark. Jag vill stanna länge men jag vill ändå ha med mig barnen så dom kan hinna se sin mormor en gång till. Jag vill ha med mig Simon så mamma kan få se hur lycklig jag är med honom.
Sen ringer telefonen. Kl är typ 21:30. Det är mamma.
Hon undrade varför jag inte hade ringt som jag hade sagt till pappa att jag skulle.
Sa lite tveksamt att jag evt hade tänkt ringa imorn... (VADDÅ EVT!!? NÖT Karina!)
Mamma och jag pratar en stund.
Hon berättar att hon ju inte var överraskat över beskedet som så utan att det var fråga om så kort tid.
Och ja... hur tar man ett sånt besked? Hur får man sitt huvud att fatta att våren inte kommer komma, att slutet är här?
Och hur kan vi närstående på riktigt komma att förstå allvaret i detta?
Fast såhär, säger mamma, såhär vill vi ju inte HELLER leva lixom. Det orkar ju ingen i längden. Och nej, så är det kanske, även fast jag som inte upplever hennes sjukdom på samma sätt som pappa och moster, jag skulle kunna leva 20 år till med ovissheten, om jag bara får ha henne kvar.
För hur lever man utan någon man inte kan leva utan?
Hur?
ATT man lever, det gör nog dom flesta, men HUR gör man det på bästa sätt?
Hur kommer man vidare?
Mamma har alltid stått mig MYCKET nära.
Har ofta tänkt att jag inte skulle kunna överleva utan henne. Och just nu är den känslan starkare än allt annat.
Men nu får jag åka hem. Vara glad för dom bra dagarna vi får tillsammans, försöka glömma dom dåliga och vara stark.
För om mamma skall försöka vara stark för oss alla som är runt henne då kommer hon absolut inte orka få en massa bra dagar.
En dag åt gången. Hoppas att livet härhemma i Sverige går ihop medan jag är i Danmark. Hur vet jag inte men det måste gå.
Simon, jag å mina barn åker hem en av dom närmsta dagarna och sen åker Simon tillbaka med barnen efter några dagar i Danmark, tillbaka till vardagen medan jag stannar så länge jag kan.
Jag smsade mamma efter vårt samtal och sa att jag var ledsen för att jag inte hade ringt henne, att jag var rädd, och rädd för att hon skulle vara rädd. Jag vill inte distansera mig! Jag vill inget hellre än att få vara med henne!
Hon svarade att hon hade ringt till mig för att hon visste att jag hade så svårt vid det förra gången och att hon ville hjälpa mig på det sättet. Att hon älskade mig och att hon inte kunde önska sig nån bättre dotter än mig.
blä
Vill inte ha 2012. 2012 kan gå å försvinna.
/tant trassel
Han berättar att den sjukdomen som vi så säkert visste skulle ge vika, hade tagit övertaget i mammas kropp och efter 2,5 år med medicinering orkar hennes kropp inte stå emot längre.
Dom skulle testa en sista medicin men om inget hade hänt efter en månad så kunde ingenting mera göra för henne.
En djup känsla av tomhet infann sig i min kropp och jag fick till slut, efter något dygn samlat mod att ringa mamma.
Det var ett dygn med mycket förnekelse, så som att dom hade sagt fel, att dom ljuger för oss, att det inte är så illa som det låter... jag VILLE inte ringa mamma och höra henne säga det. Och ändå förstås så ville jag det.
Mamma talar sakligt till mig, försäkrar mig att vi skall ses i vår och att hoppet inte har lämnat henne än. Vi bestämmer att höras mycket på telefon och att vara öppna med hur vi känner oss... vilka tankar som passerar inom oss.
Och att jag inte behöver komma hem... även fast jag mera än nånsin verkligen känner att jag behöver åka hem till henne.
Sitter i skolan på måndagen efter nyåret och pappa ringer runt kl 16. Dagen är nästan slut.
Han är väldigt kort i telefon och meddelar mig att han har varit till samtal på sjukhuset och dom hade sagt till honom att det är så illa med mamma att det nu rör sig om veckor och inte om månader innan allt är över.
'Du kan komma hem om du vill'
'Jag ringer mamma sen' hör jag mig själv säga...
Helt overkligt... va sa han? att vaddå? asså... VAD?
Huvudet blir tomt. Jag packar mina saker och går iväg efter hundarna. Sen bara går jag och går... och går och går. Och när Simon hämtar mig en timma senare finns det inte mycket att säga. Huvudet är helt tomt.
Kvällen fortlöper tack vare Simon. Jag bryter ihop några ggr bara pang bom utan förvarning.
Vi börjar försöka planera för en snabb hemfärd till Danmark. Jag vill stanna länge men jag vill ändå ha med mig barnen så dom kan hinna se sin mormor en gång till. Jag vill ha med mig Simon så mamma kan få se hur lycklig jag är med honom.
Sen ringer telefonen. Kl är typ 21:30. Det är mamma.
Hon undrade varför jag inte hade ringt som jag hade sagt till pappa att jag skulle.
Sa lite tveksamt att jag evt hade tänkt ringa imorn... (VADDÅ EVT!!? NÖT Karina!)
Mamma och jag pratar en stund.
Hon berättar att hon ju inte var överraskat över beskedet som så utan att det var fråga om så kort tid.
Och ja... hur tar man ett sånt besked? Hur får man sitt huvud att fatta att våren inte kommer komma, att slutet är här?
Och hur kan vi närstående på riktigt komma att förstå allvaret i detta?
Fast såhär, säger mamma, såhär vill vi ju inte HELLER leva lixom. Det orkar ju ingen i längden. Och nej, så är det kanske, även fast jag som inte upplever hennes sjukdom på samma sätt som pappa och moster, jag skulle kunna leva 20 år till med ovissheten, om jag bara får ha henne kvar.
För hur lever man utan någon man inte kan leva utan?
Hur?
ATT man lever, det gör nog dom flesta, men HUR gör man det på bästa sätt?
Hur kommer man vidare?
Mamma har alltid stått mig MYCKET nära.
Har ofta tänkt att jag inte skulle kunna överleva utan henne. Och just nu är den känslan starkare än allt annat.
Men nu får jag åka hem. Vara glad för dom bra dagarna vi får tillsammans, försöka glömma dom dåliga och vara stark.
För om mamma skall försöka vara stark för oss alla som är runt henne då kommer hon absolut inte orka få en massa bra dagar.
En dag åt gången. Hoppas att livet härhemma i Sverige går ihop medan jag är i Danmark. Hur vet jag inte men det måste gå.
Simon, jag å mina barn åker hem en av dom närmsta dagarna och sen åker Simon tillbaka med barnen efter några dagar i Danmark, tillbaka till vardagen medan jag stannar så länge jag kan.
Jag smsade mamma efter vårt samtal och sa att jag var ledsen för att jag inte hade ringt henne, att jag var rädd, och rädd för att hon skulle vara rädd. Jag vill inte distansera mig! Jag vill inget hellre än att få vara med henne!
Hon svarade att hon hade ringt till mig för att hon visste att jag hade så svårt vid det förra gången och att hon ville hjälpa mig på det sättet. Att hon älskade mig och att hon inte kunde önska sig nån bättre dotter än mig.
blä
Vill inte ha 2012. 2012 kan gå å försvinna.
/tant trassel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
