Det bara händer

Sjukdomen håller på att lämna min kropp. Jag välkomnar den känslan med en dusch och tar på mig min sugarmamma-morronrock och bestämmer mig för att häcka runt i den hela dagen och tycke synd om mig själv för att jag måste gå hemma och tycke synd om mig. En syssla som aldrig slår fel! Dagens tips :)

Men hey, plötsligt var jag igång lixom... ni vet, man känner sig alltid liiiite goare med rent hår och skinkor, och när vågen dessutom visar målvikten igen ja då känner JAG iaf plötsligt som att jamen kanske den hära dagen oxå kan bli LITE meningsfull iaf...

Och plötsligt händer det... plötsligt står man där, påklädd och känner hur man skuttar lite lätt till musiken. Äcklig känsla... man tror ju man har blivit tokig på riktigt.
Måste va bipolär eller nåt... eller kanske bara att inse att man passar mera och mera in på diagnosen HSP (nej det står inte för HiSPig!!)

Sen när jag chockad stod där och insåg vad som hade hänt var det ju bara att acceptera att detta skulle innebära att jag även tvingades göra nytta, för att i nästa sekund vara tvingad att sätta mig för att kroppen sa stopp. (Ok, det var ett halvt dygn sedan du hade feberyra ditt jävla nöt)

Tog mig själv en promenad till affärn.
-såg på filmen Smala Susie igår. Har inte sett den förr, men i filmen finns det en karaktär, Susies bästis, som gick till en spådam och hon sa att hon skulle träffa sitt livs kärlek i en hiss. Så kompisen snyggade alltid till sig när hon skulle åka hiss. Spådamen sa aldrig nåt om VIKKEN hiss hon skulle träffa mannen i och byn hade TVÅ hissar att välja på. Så hon åkte en del hiss kan man säga :)
Filmen är genomgående sådär söt och man tycker så synd om alla som är så jävla patetiska.
Sen kom jag på det... att jag lixom själv går å tänker... om jag sitter hemma träffar jag aldrig nån ny. Jag går till ICA... i Laxå.
Idioti.
Vemfan på hela ica, vem som nånsin kommer komma dit eller som nånsin varit där kommer vara något som jag öht kommer vända mig om efter.
Jag är precist lika patetiska som dom i filmen.
Halå, det är Laxå.
Jag har vistats i områden sedan 6 år tillbaka. Jag har ALDRIG sett eller pratat med någon som jag haft ett meningsfullt utbyte med rent interlektuellt. Inte för att JAG är så väldit smart eller så. Det handlar inte om det. Det handlar om att jag har behov av att samtala om något annat än 'ingenting'. Behöv av att bli väckt och tänka till och om.
Ja ni får ursäkta mig Laxåbor men jag kanske har fel... Jag har bara inte sett på något annat. Har jag missat nåt? Informera mig.

Nåväl...
Träffade iaf inte mitt livs kärlek på ICA denne gång heller. Dom enda som ens  hälsar är stammisarna på systemet som verkar tycke att även jag är stammis, för dom beter sig som att vi är bästisar.

Flåsade hem och föll ihop i soffan *jag e visst frisk!!*
Efter ett tag tog jag mig till köket där frukosten fortfarande stod orörd sen kl 09. Lyckades få i mig den. Då var kl 14. Fattar inte varför det ska va så förbannad svårt!?

Men sen har jag faktiskt målat lite i Zions rum.
Fan va tråkit det är... att göra sånt själv... att göra typ NÅT själv. Man vill iaf kunna VÄLJA att göra sånt med nån man tycker om att göra sånt mä.
Eller hur?
Två gånger på den timman kom tårarna. HELT utan förvarning. Kan lixom inte hjälpa det! Inte konstigt att ingen är här. Hos mig.

/tant trassel