I fredags la jag ut en Blocketannons om omplacering av Gucci och Doris.Jag trodde inte EN skulle höra av sig. Tjejerna är ändå 6 och 7 år gamla och dessutom har vi bestämt oss för att göra allt vi kan för att dom ska få komma till samma hem.
Men folk ringer som idioter.
Och jag kan säga att det är bra potentiella hem som ringer.
Det är jag så glad för.
Vi har dock fastnad särskild för EN familj och självklart finns dom 340 km från oss men allt känns perfa med det stället så vi tar bilen och drar ned för att hälsa på i veckan tror jag.
Känns det bra även när vi ses, får tjejerna stanna kvar hos dom.
Jag har mentalt gått igenom detta med att hitta nytt hem till tjejerna mera än en gång den sista tiden.
Jag är i en punkt i livet just nu då jag inte har råd, överskott och tid nog att ge Gucci & Doris det dom egentligen behöver. Det leder till stress och skit dåligt samvete heeela tiden.
Jag känner mig ensam i detta och jag orkar inte helt enkelt.
Och skall jag dessutom flytta till lägenhet då kommer Doris smälla av för hon blir rent av deppig när hon är hemma hos Simon i hans lägenhet. Så det är helt uteslutet.
DESSUTOM så har jag ju barnen nästan heltid nu och det kan jag lova kräver den sista energin av mig som kanske hundarna borde ha haft.
OCH dagmatte har sagt upp sig så nu...
Men ävenfast jag mentalt har förberedd mig inför denne dag så kom det över mig idag påväg i bilen att, nu sjuttsingen... nu är det på riktigt. Det finns människor som har blivit förälskade vi våra hundar och bara längtar efter att få skämma bort dom. Med dom väntar två boxerhaner på sina brudar :)
Doris skall få jaga och Gucci kan gå till sjön och simma precist när hon vill.
Och nu känner jag mig så jä*** misslyckat! JAG ville ju va en sån matte. JAG ville ju ge min hund och även Doris som ju inte ens är min, det dära hemmet som dom förtjänar!
Men jag lyckas inte. Det trodde jag aldrig om mig själv att det skulle komma såhär långt. Känner att hundarna är ledsna på mig när dom tittar på mig 'varför tänker du lämna bort oss matte?' tänker dom.
Och Hwila... :( Särskild hon är så fäst vid Gucci och Doris. Hon har det sista halvåret sett mig ge bort tre katter och nu skall hennes två hundar flytta ifrån henne. Hon är ledsen från djupet och det svider såååå mycket att se henne.
Det är verkligen fruktansvärd men nödvändigt.
Misslyckat igen.
Hurra
Inte heller DET 'projektet' lyckades jag med
/tant trassel
8 kommentarer:
Sødeste Karina.
Du må ikke være så hård ved dig selv. Du gær jo præcis det bedste du kan, både for dig og selv, din familie og hundene. Det er en go beslutning at give dem et nyt hjem, hos folk der har overskuddet. Tro mig, jeg kan om nogen sætte mig i dit sted. Op med humøret, du er påvej til at gøre noget godt for dig og din lille kostbare familie ❤❤ Tusind tanker fra Rikke...som følger med på sidelinjen.
Sødeste Karina.
Du må ikke være så hård ved dig selv. Du er jo netop ved at gøre noget rigtig godt for dig selv, din familie og for hundene. Nogen gange går det ikke altid som man drømmer om, men du er påvej til en ny start og det er en go beslutning du har taget. Tro mig, jeg ved om nogen hvor svært det er, har selv en hund, en depression og absolut intet overskud. Det vigtigste er at passe på sig selv. Pas nu rigtig godt på dig selv og din lille kostbare familie ❤❤
Knus og tanker fra Rikke..som følger med på sidelinjen
God morgon Karina,
jag förstår precis hur du känner dig och det är ju faktiskt så att hundarna är ju en del av familjen. Jag tycker att du gör alldeles rätt för det är ju inte bra att dom inte får den tiden dom behöver och som du själv säger så har du dåligt samvete och känner stress. Det är bättre att du kan få vara mamma på heltid till dina barn och att hundarna får komma till en matte och husse som verkligen är matte och husse på heltid. Hundarna kommer säkert "gråta" när du lämnar dom men det kommer precis som med barnen ordna sig till det allra bästa. Det skulle dessutom vara ett större misslyckande om du blev sönderstressad för då orkar du inte med vare sig barnen eller hundarna. Du är klok Karina så du ska se att allt blir bra med tiden!
Kramar från mig till dig!
Du har inte alls misslyckats kära du! Det är så livet har sin gång. Ibland måste man göra sina barn "ledsna", men det innebär att de även lär sig om livet. Även om det gör så himla ont. Du gör ju allt du kan för att ge dina barn ett gott liv och jag tycker att du verkar göra ett superbt jobb. De kommer att minnas sina hundar med värme och kärlek... but life is about moving to the NeXT level - and your next level is life without your darling dogs :) Så, nej, du har inte alls misslyckats vännen, utan precis tvärtom ! Kram från Saidy
Usch så tråkigt.
Tror det är många som skaffar husdjur med ambitionen att det ska bli bra men istället blir det ett projekt på några år. oerhört tråkigt så klart, speciellt när barn är inblandade som blir helt förkrossade.
Kanske kan du ha husdjur när du är pensionär och har tid. Eller bättre ställt och har råd att ha hunddagis.
Men varför ska du känna dig misslyckad, den ena hunden är ju inte ens din. Du kan ju inte ta på dig ansvar att ha två hundar heltid och sen bära all skuld och dåligt samvete själv för att du varken har tid råd eller ork. Att ha två eller en hund är ju typ som att ha två eller ett barn att ta hand om. Det är ju enorm skillnad.
Hoppas det blir bra med de nya ägarna.
(en tanke var dock att om de verkligen är intresserade, borde inte de vilja komma hit och hälsa på hundarna. För du tänkte skänka dem om jag förstått det rätt? Och om man verkligen är intresserad på rikigt så är det ju en självklarhet att man är beredd att lägga något, som allra minst bensinpengar, på hunden.)
men vännen! DU är inte misslyckad bara för att livet inte ger möjligheten till att fortsätta som du vill.
En dag kommer du kunna ge barnen och dej allt du drömt om, det tar bara lite tid. Jag tycker du är fantastisk som kämpar och har dina barns bästa för ögonen. Visst är det jobbigt men jag är övertygad om att barnen ser att du vill allas bästa.
Puss o kram Chatto
ibland är det starkare att våga erkänna att man "inte räcker till" än att faktiskt räcka till...
Agnes: Du är fin <3
Rikke: Tak... det sjoveste med dig er at du ALTID skriver to gange hver gang :) *kys*
Saidy: försöker prata mycket med barnen om varför vi måste göra detta och försöker ge dom hopp inför framtiden... och kanske en framtid med en hund.
Anonym: Doris har ju praktiskt talat varit 'min' sedan ganska länge så jag känner lika mycket ansvar för henne faktiskt. Sen att ansvaret borde vara mera delat än det har varit är en annan sak. Men det är mellan mig og Doris husse. Ansvaret känner jag hur som helst. Men jag måste säga att det INTE har varit någon skillnad på att ha en eller två hundar.
Har funderat på just detta inför annonseringen och nej, det är ingen skillnad.
Dom nya potentiella ägarna erbjöd sig att åka 340 km för att hämta oss för att vi skulle kunna komma och kolla på deras hem och träffa deras två boxerkillar men vi tyckte att eftersom kontakten mellan oss har varit så god och att allt verkar perfa (har fått mycket bilder och så¨) så känns det onödigt utan vi tror på detta och känns det lika rätt när vi kommer dit och träffar alla, ja då får tjejerna stanna. En summa kommer läggas för hundarna men mera symboliskt så dom verkligen kan känna att NU är det deras hundar... och för bensinen :)
Chatto: jo önska kan man ju... och drömma...
Sessy: du e klok du
Skicka en kommentar