Detta med bloggar...hur väl den speglar verkligheten. Hur mycket jag VILL att den ska spegla min verklighet.
Eg skulle jag vilja skriva allt. Va oanonym, ärlig, rättfram och på så sätt att få andra att känna sig kanske liiite mindre misslyckad.
För så är det. Mitt liv och antagligen ingen annan bloggares liv är sådär fint o fluffigt som det verkar. Det fattar ju alla?
Kan jo iaf informera er om att att skilja sig kan va tufft ekonomiskt. Man kan ha Kronofogden andandes i nacken, känna sig ständigt jagat o allmänt misslyckat utan att vara onormal. Många har varit där. Imorn blir det ett samtal till soc för ekonomisk rådgivning. Tänker INTE hamna där då jag inte öppnar breven och känslomässigt stänger av. Ska jag räddas är det NU! Och jag behöver hjälp att komma på rätsida igen. Vart det gick fel vet jag inte. Pelletshelvetet stannar mitt i vintern o elräkningen på 10' kr är faktum. Sen är det körd.
Jag vill inte ringa :( Inte nån
Vill distansera mig. Öka avståndet. Försvinna. Glömmas.
Saknar mamma. Gråter efter henne. Men va hjälper det. Är så lurad. Hon mä. GUD vem? Vill bara ha rättvisa. Försöker va bra. Leva bra.
Vill kunna skilja på gråt o gråt. Vill kunna känna skillnad på att sörja henne o sörja mitt eget misslyckade liv. Just nu vet jag inte skillnad.
Då det är bra i livet, då är det bra. Är på riktigt, från insidan å ut, i all äkthet, lycklig med Simon. Alla ungar mår bra å skolan tycker jag om. Men då det e illa då är det så förbannad illa.
Fatta inte vafför mamma skulle passa på å dö av nu för!?
SÅ kass tajming!!
Nå. Trots alla hot från alla håll, mycket djup gråt och kärlek har vi i lilla familjen haft en fin helg. Ingen har förhoppningsvist känt av mammans misslyckande.
Hur man lyckas känna sig så värdelös som hag gör nu, är ett under.
/tant äkta
- Posted using BlogPress from my iPhone
2 kommentarer:
Kram!
Du klarar det Karina (lätt å säga kanske)
Men ge inte upp!! Ta tjuren vid hornen <3
Kram kram kram kram
Misslyckad??? Herregud Karina! Jag fattar inte hur du faktiskt LYCKAS med allt trots de icke existerande ekonomiska förutsättningarna. Du är fanimej fantastisk på att trolla med knäna (även om det egentligen är en briljant hjärna som tänker ut lösningarna)! Det skrämmer mig att se att du trots allt bra som du själv lägger märke till, Simon, barnen, att du faktiskt har ett hus och många goda vänner, känner dig misslyckad och nere. Ekonomisk oro ovanpå sorg kan sänka vem som helst. Ring soc, få hjälp och se till att få nån att bolla med, en kurator eller nån som inte står nära och kan se saker från ett annat håll, tipsa och stötta.
Bara GÖR det, sen blir det bättre. Jag lovar. KRAM
Skicka en kommentar