Varför?

Fick frågan här om dan, varför jag skriver så personligt både på Facebook och på bloggen... vad jag är ute efter. Är det för att jag vill bli sedd, hörd, få bekräftelse?
Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång.
Och visst... visst är det otroligt personliga saker jag delar med mig av men jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!
Ja jag vill ses och höras. Självklart vill jag det. Jag är en sån som inte riktigt hörs IRL. Min hjärna tänker otroligt långsamt och när jag äntligen har kommit på nåt att säga är det oftast för sent.
Detta är nåt som kan göra min eldiga man helt galen. Musslan kallar han mig.
Skulle han föra en diskussion med mig genom att skriva hade jag kanske hunnit med :)
Men jag lär mig. Visst gör jag det. Han är växt upp med att ta i så man nästan spricker om man vill ha nåt sagt. Detta är ju som ni förstår HELT onödigt när man är ihop med mig för jag kryper bara ihop i en liten hög eller oxå får han höra att han är löjlig som eldar upp sig över småsaker :)

Well... vad kom vi från. Ju... Ses och höras. Jag har massor inom mig som vill ut. Jag får sällan ut det. Oftast knölar det ihop sig till nån oreda i mitt huvud och det blir aldrig nåt av det.
Men jag gör ett försök att skriva. Och då är frågan, varför jag inte bara skriver i en dagbok?
För att jag aldrig lyckas få till det... det blir aldrig av. Kan börja 100 ggr men glömmer det ungefär dagen efter.
Men bloggen funkar bäst. Då får den ha andra funktioner dessutom och allt som allt så fyller den alla mina behov för att bli sedd, hörd och bekräftat... eller nja... DELAR av dom behoven, men visst finns dom behoven hos oss alla?
Är dom fel?

/tant trassel