Det sista fröet

Hur börjar man ett sånt hära inlägg?
Det enda jag tänker är allt som jag inte kan säga men som jag vill säga.
Fick jag verkligen sagt farväl på riktigt?
Jag sa 'vi ses i vår' när jag pussade henne hejdå i sängen tidit torsdag morron innan pappa körde mig till tåget.
Och dom två veckorna jag var hemma, fick jag sagt det jag ville ha sagt? Gjorde jag det jag ville göra för henne? Var jag det... den dottern hon önskade jag skulle bli och vara?
Och hur ger man tillbaka allt det?
Den hon var under hela min uppväxt? Med dom påfrestningarna både hon och jag fick leva med under min barndom... det hon ändå trots allt stannade kvar i.
Stark är hon, min mamma! Som en maskros som tar sig genom asfalten och upp, lever trots allt, sitt liv och ger o ger o ger o ger o geeeeer. Ingen ende! Det fanns INGEN ende. Det är så hon är.
För en vecka sedan var jag hos henne. Vi hade 14 bra dagar tillsammans. Mamma fick träffa sina barnbarn, hon fick träffa Simon igen, se oss tillsammans, försäkra sig om att han är bra för mig och prata förtroligt med honom.
Min bror och hans äldsta dotter Nanna var hemma då oxå. Även vi fick knyta an mitt i allt svart, något som har behövts på ganska många år. Jag och min bror har alltid älskat varan men har aldrig hörts utom när vi sets hemma hos mamma o pappa. Nu fick vi en kväll på lokal när alla andra sov där vi fick prata om sånt som behövdes pratas om.
Sen när Simon å mina barn hade åkt hem fick jag pyssla om mamma på mitt sätt. Göra sånt som jag tänkte hon skulle gilla.
Dessutom fick hon besök av sin allra bästa vän Helge som hon inte har sett på 5 år då deras vänskap abrupt tog slut efter att rykten hade spridits om dom i byn. Helge fick flytta och hans fru slutade äta.
Men han fick permis efter 5 år att äntligen få åka och krama om sin gamla bästis.
När allt detta hade hänt och pappa dessutom hade börjat ta anti depp för att orka med tanken att säkert bli själv i livet efter sin fru, ja då började det gå nedåt igen.
Nu en vecka efter att jag lämnade mitt barndomshem har mamma efter två dagar i sängen, till största delen sovande, blivit inlagt på sjukhuset där hon har fått sin behandling under tre år.
Hon är inte längre kontaktbar och läkarna säger att hon max har två dagar kvar i livet.
Hon pratade med min moster på väg in i detta och hon berättade att hon inte hade ont, att hon inte orkade mera och att hon var helt avklarat med att livet kunde ta slut nu.
Då och där sa min moster farväl till sin syster. Dom två som har varit som bara systrar kan när dom är som bäst. Den släkt som jag alltid har varit stolt över för att dom är som dom är. Min släkt. Mina gener.
Det är dock SÅ orättvist... Ja jag har rätt att bedöma orättvisa, just nu har jag den rätten och mammas sjukdom och hennes framtida bortgång är SÅ orättvist.
Livet är inte rättvist jag vet det. Jag brukar påminna barnen om det ibland så dom inte växer upp å tror att allt alltid delas lika. Så är det inte. Ibland så suger det. Dom som inte borde få leva, lever. Mamma som gjorde allt rätt väntar på sin tur.
Vi står svar och undrar vart det felade.
Försöker vänja mig vid tanken på att aldrig få höra hennes röst igen, aldrig kunna ringa och be om råd, aldrig hålla i handen när vi går på affärn å handlar och aldrig, aldrig mera kan hon sticka en uggletröja åt mig.
Den tanken, serni... den är mycket svår att förlika sig med.

Kvar är ett sista frö på maskrosen. Vid nästa vindpust har även det flugit iväg, släppt taget. Kvar står det som höll i livet. Skalet.
Rötterna behöver igen mera vatten. Ingen näring. För det sista fröet har släppt sitt tag.
Om jag får önska så står mormor och morfar redo att ta emot henne. Det tycker jag är en skön tanke, att hon inte är ensam.
/tant trassel