'Hur känns det att inte vara här?' frågar pappa mig i telefon nyss.
Han ringer för att berätta att mamma idag på morron i en kort vaken stund godkände att dom skulle stoppa all behandling nu.
Nu får hon det vattnet hon vill dricka, mat om hon vill äta, vilket hon såklart inte vill och den morfinen hon behöver för att inte ha ont.
Att stoppa behandlingen betyder förstås att sjukdomen kommer ta över hennes kropp i rasande fart. Hon får ont.
Kl 17 sa hon att hon hade ont och då gav dom henne en ordentlig dos av morfinet och sen dess har hon sovit.
Min storebror hade ett samtal med henne natten till idag. Ett samtal som nog kommer bli deras sista.
Hon var vaken kanske 15 min och han berättade hur mycket jag ville vara där med henne. Och hon försäkrade honom om att dom dagarna vi hade haft tillsammans där jag fick pyssla om henne, pussa på henne, hålla henne i handen hade betytt allt för henne. Att vi hade sagt farväl på vårt sätt. *nu gråter jag*
Men jag blir aldrig klar.
'Hur känns det att inte vara här?'
Ja hur känns det? Kan inte riktigt bära tanken... kan inte se vad jag skriver...
Hur blir man klar?
Mamma är helt blind nu.
Sjukdomen sitter i benmärgen, främst i ansiktet. Det slog ju ut ena ögat, ni minns bilden på piraten? Nu har sjukdomen slagit ut andra ögat oxå.
...innan jag bryter ihop...Mamma jag önskar dig frid... nu...detta är inte värdigt...inte du.
Det är ok
Far hem nu
Jag vet att jag säger att jag inte kan leva utan dig. Hur man lever utan dig.
Men du vet att jag ändå gör det. För mig, för barnen, för pappa, för Klaus, för dig... för allt som du stod för, det du var, det du gav oss. Du har till stor del gjort oss till dom vi är. Jag och Klaus. Du har hjälpt oss att bryta många generationers mönster genom din innerliga kärlek, förlåtelse, enkelhet och kloka ord.
Du hjälpte oss att förstå varför vi var som vi var, varför vår pappa är som han är och gav oss verktygen att trots allt älska.
Många människor har hört av sig till både mig och min bror med minnen om möten med mamma.
Hon har satt spår hos människor och det är mycket tänkvärd att även små små till synes obetydliga saker och handlingar kan sätta avtryck som människor minns om inte hela livet så många år fram.
Både jag och min bror önskar för oss och våra barn att vi kan föra det vidare.
/tant trassel
4 kommentarer:
Underbara du, vad fint du skriver om din mamma och din familj! Man önskar så att det fanns något man kunde göra men livet har sin gång...
Ville iaf bara säga att du berör otroligt starkt med dina ord!
Ta hand om dig, omge dig med roliga saker, kärlek och fina minnen!
Nu ska jag torka mina tårar och gå och pussa på min familj...
Kram helena
Åh.. Karina.
Vackert sorgligt och smärtsamt.. Jag kan genom läsningen bara snudda vid din känsla. Tårarna rinner..
Du hyllar din mamma på ett vackert sätt!
Puss å Kram <3
Tänker på dig!
Känner så med dig älskade Karina vet ju vad du går igen skickar alla kramar och massor med kärlek
Det är så det är. Det är sunt att dela andras känslor, känna dom, våga göra det.
Tack att ni vill dela den här tiden med mig!
Skicka en kommentar