Nagelbitare

När ens barn uppvisar avvikande beteende så mår jag såååå dåligt. Får en fruktansvärd ångest och förstår att allt har en orsak... men VAD är orsaken?

Zion har börjat bita på naglarna. Han har gjort det ett bra tag nu men nu har det blivit hela tiden och han bitar så han får ont.

Min självklara (enligt mig iaf) reaktin är att säga till honom att inte bita, att berätta hur fula naglarna blir om man fortsätter och att jag blir ledsen för hans skull när han biter. 

Han kontrar men ett 'förlåt'.

Jag försöker förklara att han inte ska säga förlåt till mig utan till sig själv och fina fingrar.

Men jag det funkar inte. Han blir tydligt nedstämt och han säger ju att han inte tänker på när han gör det utan det bara händer. Och jag FÖRSTÅR honom för själv har jag bitit naglarna tills jag var 20 år varpå jag en dag bara bestämde mig för att ni skulle det va slut (den officiella versionen) och sen dess har inte jag bitit.

Men som sagt, detta framkallar en fruktansvärd ångest hos mig för jag tycker det tyder på att nånting inte står rätt till.

Visst... han har just gått igenom en separation men har jag ägnat för lite tid åt honom och hans syster sedan jag träffade en ny med allt vad det innebär? 

Har letat goda råd men har endast hittat tips om sånt tjafs som man har på naglarna som smakar illa. Men... ORSAKEN... varför pratar ingen om ORSAKEN?

Letade lite till idag och hamnade på Anna Wahlgrens hemsida och läste ett svar Anna hade gett en mamma i liknande sits som jag.

Svaret kändes mycket bättre än att köpa gift på Apoteket. 

Här har ni svaret:

Att gnissla tänder och bita på naglarna är ju klassiska spänningslösare, liksom att dunka huvudet i väggen och varför inte krossa glas... (Det kanske du gjort själv någon gång )

Sådant kan man naturligtvis förbjuda och förhindra, men det brukar inte lösa problemet, bara styra undan symptomen eller uttrycken till något annat.

Så i de lägena tycker jag du ska sluta säga åt henne att INTE (ha fingrarna i munnen etc) och i stället bara beklaga lilla fingret/tån, om och när hon börjar bita dem i blod ("Oj, det ser lite ont ut på fingret" och blåsa), respektive inte "höra" tandagnisslandet utan ta det som en signal: dags för annan och bättre form av spänningslösning

Ta henne då i knät och håll om henne, tyst och med en glad, mjuk stämning i ditt hjärta, och vagga henne lite av och an i en tyst och stilla stund som ska andas värme och lugn.

Den sortens lugna, icke oroliga och icke "tröstande" alls, ömhet, är världens bästa spänningslösare.

Gör hon motstånd till en början, kan du "lura" henne med att du har ont på någon plätt och behöver henne att titta efter om du har något litet sår i ansiktet DÄR, eller att du behöver hjälp med att borsta håret på ett ställe för du kommer inte åt DÄR. Eller något. Håll henne sedan.

Man kan också sätta sig så framför tv:n med barnet - bara hugga henne som den naturligaste sak i världen, hålla om henne och börja vagga lite mjukt av och an, medan man påtagligt utstrålar att man njuter av det själv. Det viktiga är (som alltid) attityden - se ovan. Hur det ska kännas.

Och här ska det INTE pratas Här ska pratas med allt annat gott och skönt än ord.

Detta skall jag testa... ska delge pappan texten så även han kan agera och dagis skall även få ta del av den. Sen är det bara att hoppas på att även dom har den lilla stunden över att agera spänningsutlösare åt Zion.
Dessutom skall jag ge honom och Hwila mera tid. Mera fokus. Dom andra klarar sig. 

Känns som jag har svikit dom :(

Men beslut om en förändring känns bra.

Nu skall jag gå å vila en stund innan sista natten på jobbet innan helgen. Ska få träffa mina lintottar igen :)

So long

/tant trassel