Jotack... jag ligger ca 4,5 veckor före planerat och tentorna har jag klarat... tills här om dan. Meeen... jag klarar det på nästa försök. Jag var 1,3 poäng ifrån godkänt så med förra provet bakom mig så vet jag nog hur detta ska grejjas nästa gång *försöker låta självsäker*
Iaf så NJUTER jag av att få använda huvudet igen. Tror alltid jag kommer behöva få gå i skolan lite... plugga lite... tänka lite... utveckla cellerna.
Särskild matte. Där får jag mest stimulans.
Jag är en slow learner men jag är nog ganska envis oxå.
När jag tänker efter så har jag nog ganska många att tacka för mitt mod på matte idag. När jag gick i grundskolan och högstadiet var det mitt sämsta ämne. Jag var livrädd och fattade absolut INTET!
Satt ofta utanför dörren och gjorde egna tal eftersom jag inte hängde med på lektionerna. Mmm... mycket pedagogiskt visst.
Iaf. När jag sen kom till Sverige utan gymnasieutbildning och snabbt insåg att hade man ingen sådan då kan man inte ens jobba på donkan, ja då var det ju bara att söka till komvux och börja läsa in gymnasiet, vilket ju även betyder Matte A.
Läraren där var nog min första räddning. Han ihop med tjejen jag bodde då, Nina, som redan då läste typ matte D eller nåt sånt villt.
SnurrPelle tror jag han hette. Ingen fattade nåt av det han pratade om... ingen utom just JAG. Trots han varje morron mötte upp med sin kofta felknäppt, gummisnodd runt ene benet från cykelturen till jobbet, magväska och håret bäste Einstein stajl, trots detta fångade han mig. HAN kunde lära mig matte.
Sen fick jag varje dag hjälp av fantastiska Nina, att hon orkade. Detta var första överraskningen. Jag kunde ju VISST matte! Varför hade ingen visat mig det innan?
Åren gick och jag vågade mig på mera och mera. Jag träffade på människor som lyckades få mig att förstå och idag har jag matte E efter ett år på Naturvetenskapligt Basår i Sthlm.Så nu vet jag... rätt tid, rätt plats och rätta möten då kan man komma vart man vill... OM man vill.
Jag har dessutom suttit på en förberedande utbildning med en tjej som hade samma taskiga mattebakgrund som jag och jag kände sååå väl igen mig i hennes 'men asså... jag KAN inte matte... jag har ALDRIG kunnat matte!' Och bara efter några veckor med en fantastisk lärare var hon som förbytt... Men... jag kan ju VISST matte! Varför har jag gått runt och trott att jag inte kan det där med matte??
Och pga detta sätter man upp begränsningar för sig själv. Man skall aldrig ge upp. Slitet men bra... för det är ju så, för det mesta iaf :)
/tant trassel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar