Nåväl. När jag skall göra tårta då gör jag det så gott jag kan... såklart. Vem gör inte det.
Jag bakar bottnarna själv, vispar lyxig vaniljkräm mä ananas, gör mousse å har i tårtan och försöker få den så lyxig och god som det bara går.
Det brukar vara ett stort jobb för en tant som jag, då jag ju är en sån som misslyckas med allt jag tar i.
Denna gång var inget undantag.
Efter att ha stått i köket sen frukost var det äntligen dax att baka bottnarna. Dom vert HELT misslyckade. Torra som snus i mitten och när jag äntligen lyckades baka en botten som var mjuk och god, ja då fastnade den på gallret så pass att jag fick loss den i 30 bitar. Så jag fick pussla av alla småbitar som jag hade kvar och lyckades med gråten i halsen att faktiskt få ihop en tårta som nog skulle bli god. Ställde den kallt för att den skulle få gotta till sig under natten.
Sen satte jag igång med kvällsmaten som var hemmagjord pizza. Även den misslyckades totalt så jag miste all appetit.
Åkte hem till Simon för att sova och när jag kom tillbaka söndag morron kl 10 (gästerna skulle komma kl 13) då hittar jag en halvt uppäten tårta. Katterna hade haft kalas utan oss.
Bara att kasta i soporna.
Kan inte beskriva känslan men jag var redan så uppgiven att jag bara 'jaha...'
Hade INTE varken råd eller tid att börja om på tårtan. Särskild inte när jag använde en timme på att bara stirra rakt fram i ren uppgivenhet.
Satte igång att städa istället och väntade litegrana att Gud skulle skicka ned en tårta från himmelen... jag menar... den andra snubben fick ju manna?
Nå...
Jag bestämde mig till slut att gå å handla glass, frysta bär och maränger till ungarna istället.
Och mammorna fick rulla chokladbollar när dom kom.
Och ja... jag skall nog lägga av med mitt tårtbak för ungarna åt massor glass. Ingen brukar knappt röra tårtan när jag serverar det.
Alla var glada och jätte sockerspeedade så jag antar att vi ändå lyckades hålla kalas.
Som sagt... allt jag tar i...allt...misslyckas.
Allt utan Simon :)
/tant trassel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar