Men jag ser det nu... eller... jag ser det inte... det är inte mig på bilden. Känns SÅ inte jag.
Undrar hur många människor som går runt i en kropp som känns fel. En man i en kvinnas kropp, En smal i en fet kropp. En svart i en vit kropp...
Jag vet hur det känns.
Jag vet även hur det känns att fortfarande befinna sig där. För i mitt huvud är jag fortfarande som på bilden. Undrar om det nånsin släpper.
En man lyfte mig förra veckan... ni vet som man lyftar sin brud. Det var jätte jobbigt. Jag var jätte nära gråt.
För att det plötsligt kom till mig vilken förändring jag har gått genom och vad det innebär varje dag.
Och för att man, när man väger som jag gör (läs, gjorde) då vill man på inget sätt bli påminnd om sin storlek och MINST av allt bli upplyft i luften.
Men... jag skall bli bra på detta nån dag... att vara den jag är i den kroppen jag har.
Men jag vill aldrig glömma hur det känns att vara fet, glodd på, tagen för mindre begåvad och undangömd.
Aldrig.
/tant trassel
4 kommentarer:
Det där är inte du för mig heller..!
Även om jag umgåtts med dig innan op:en.. Så har du i mitt huvud inte varit den jag ser på bilden.
Hajjar du vad jag menar? :/ ;)
Karina är du för mig, du i din person, inte skalet.
Jag låter säkert jätteluddig! Men hoppas du fattar mitt ludd ;)
Pöss
du var vacker innan och du är vacker nu.
jag är också inte den jag tror jag är...när jag var som mest sjuk i min ätstörning trodde jag att jag var smal men jag var äckligt fet och fick en chock varje gång jag såg min spegelbild..alltså tvärtemot hur du känner dig men ändå samma känsla.
jag känner dig bara efter op och jag har svårt att förstå att den på bilden är du.
kram
Kan bara säga att jag inte känner igen dig alls på bilden!?!
För mig är du Karina som du ser ut nu! Hur söt som helst, och både kaxig och blyg på samma gång och med tusen tycken om ditt och datt! :-)
Jag förstår precis hur du menar. Jag var kraftigt underviktig som barn och tonåring och jag skämdes över att vara så otroligt smal. Varje kilo jag lade på mig var en seger. Så vaknade jag upp en dag och insåg att jag inte längre var underviktig...men jag fattade inte detta förrän jag var överviktig. Nu försöker jag bli något jag aldrig varit, dvs normalviktig. Men i huvudet är jag en spinkis i en överviktig kropp. Och jag blir liksom förvånad var gång jag ser mig i spegel.
Skicka en kommentar