En av dom sakerna som har bidragit till senaste tidens mående, det som kanske var droppen, var att pappa ju fick en sorts hjärnblödning för ett tag sedan.Han är fortfarande kvar på sjukhuset i Danmark och jobbar ganska intensivt med sig själv för att komma upp på fötter igen.
Efter hjärnblödningen var han förlamad och hade förlorad talet.
Den känslan som infann sig då var kanske inte så rationella. Jag hade/har huvudet fullt upp med husetbekymmer, praktik, lärlingsplatsbekymmer, framtid och sorgen som gnagade långt inne.
Och eftersom jag kanske inte tycker att pappa har varit den bästa pappan det sista halvåret så hade jag SÅ svårt att tycke synd om honom. Jag hade absolut ingen lust att ringa honom. När jag väl gjorde det förstod jag hur illa det var. Och det gav som resultat att jag ännu mindre hade lust att höra av mig. Fråga mig inte varför. Antagligen så orkade jag bara inte med mera bekymmer.
Min bror spädde på mitt dåliga samvete genom att skälla lite på mig för att jag inte ringde pappa och allt blev plötsligt bara mycket värre. Det blev ett bekymmer som jag faktiskt vert tvingad att möta.
Så nu ringer jag ungefär en ggr i veckan till honom.
Jag får inte gjord det oftare och ja... samvetet är svart som natten men jag KAN inte få ringd oftare.
Idag pratade jag med pappa igen.
Kan glatt konstatera att han mår bra, han pratar nästan rent och han har börjat gå i trapporna på sjukan och kan gå med rullator.
Han vet att om han inte fixar detta så kommer han sitta ensam resten av sitt liv. Han LEVER för att åka på loppisar, utflykter och sånt. Kan han inte ta sig runt så dör han.
Jag berättade för honom, utan att räkna med någon respons, att jag hade varit hos läkaren pga hjärtat och att jag hade fått veta att det var psykiskt stress.
Men pappa som kände igen symtomen bad mig att inte bekymra sig om honom eftersom han ju inte håller på och dör, utan faktiskt mår bra och blir bättre och bättre.
Tack... alltså... tack! Hade inte räknat med att han kunde ge mig det men nu gjorde han det. Gav mig lite mindre dåligt samvete och nån sorts accept att jag FÅR lägga fokus främst på mig själv och jobba för att må bättre.
Så, nu skall jag försöka bocka av saker från min bekymmerlista.
Som nr ett står toahelvetet som inte vill spola.
Måste investera i en rörgubbe.
Bajs
/tant trassel
1 kommentar:
knske....kanske han ahr ahft liiite tid att tänka på en massa när han nu är på sjukan...till slut kansked et var tråkigt att älta sig själv och sina egan fel och brister oh plötsligt kanse han flimtade till "outside the box"...kanske...nåväl kanske det var ett ögonblick men hål i det! Håll hårt.
och duuu.... mamma bor is tan numera och ajg pratar ÄNNU mindr emed henne nu...får bara stressreaktion när jag ser att hon ringer/ringt mig för hon..ja....hon ahr lite svårt att se saker på ett anant sätt än det hon och hennes nye ser det...ja....jag försöker intala mig att när allt är klart så blir det bättre....
man måste ju få tro det...ibland....men att du ringer din pappa en gång i vekan tycker jag är stort.
Du är den bästa sottern han kunnat få egentligen- jo tänk på hur han är och hur fatastisk du är (mest tack vare din mamma) men ändå...
kanske han inser det men det sitter lång tinne...
kram
Skicka en kommentar