Behövd

Tog just bort ett långt långt inlägg om saker som jag verkligen behövde säga.
Men eftersom det är ett otroligt känsligt läge mellan skola och jobb så blir jag extremt begränsat känner jag.
Vad kan jag skriva?
Kan jag beskriva alla känslor som jag faktiskt känner ett enormt behöv av att få ut eller bör jag endast skriva glada inlägg om julstjärnor, granbarr och barnaskratt?
En blivande chef kan ju råka läsa?

Vad som inte syns genom alla tårar och deppiga inlägg är ju att jag mår bäst när jag får jobba och när jag får känna mig BEHÖVD!
Jag är så JÄVLA trött på att bara känna behov men aldrig vara behövd.
Nån som kan följa mig i den känslan?

Det gäller för övrigt i både jobbfrågan och i relationsfrågor.

Jag är sämst i världen på att säga bra saker om mig själv men EN sak kan jag säga och det är att jag är i allt övergiven till dom människorna som har vunnit mitt hjärta. Och nu pratar jag inte om kärleksrelationer utan vänskapsrelationer eftersom det inte finns en relation av den andre sorten i mitt liv.
Jag är dessutom, OM jag trivs, i allt som inte står emot mina övertygelser, hängiven mitt arbete och i allt gör mitt absolut bästa. Tro mig... det är SANT!
Fråga min senaste arbetsgivare, larmföretaget jag jobbade åt på Skatteverket. Jag gav mitt liv åt varenda jävla magnetkontakt på det stället.
Period!
Så är jag. En bra tjej. *intalar*
Och det finns människor som har vunnit mitt hjärta. Som jag älskar och längtar efter att få umgås med, att få skratta med och som på riktigt betyder och har betytt mycket för mig. Som har fostrat mig och undervisat mig och som har gjort mig till en smartare och större människa.
För dom kan jag göra praktiskt talat ALLT.

Men vet ni vad som gör mig ledsen då?
När jag aldrig känner att människor på riktigt ÖNSKAR mig i sina liv.
Och med min självbild så tolkar jag ibland välgärningar som nådegåvor. Som att människor tycker synd om mig för att djävulen har bott hos mig i ett år ungefär.

Förstår ni vart jag vill komma?
Bara gnälla tänker ni...
Ja så kanske det är...
men jag är så JÄVLA trött på att vara ledsen. faktiskt.
Så less
Nu är det jul... om 6 små dagar är det julafton och jag kommer stanna hemma i mitt hus och låta den dagen passera. För tar jag mig någonstans kommer jag antagligen, med min blotta närvaro förstöra en hel kväll för människor som jag i grunden älskar.
Och så är det, utan att vara heroisk, lättare för alla om jag håller mig borta tills den dagen jag kan vara med människor för att dom PÅ RIKTIGT önskar min närvaro, för att dom älskar mig och för att dom behöver mig.
BEHÖVER MIG
Precist som det finns 100 företag därute som faktiskt behöver mig. För att jag är bra, orädd i många avseenden, noggrann, brinnande, SOCIAL, utan grupptillhörighet, har högt socialt IQ, formbar, kan förstå och ta instruktioner, trogen, fin och just bara JAG.

Så jävla less på att va på tredje platsen jämnt.
Nu är det sagt. Och nu har jag antagligen redan sagt för mycket för mitt eget bäste?

/tant trassel