KroppStopp

Den sista veckan har jag känt av att hjärtat har bultat väldit hårt och ibland rusat.
Har till en början uppmärksammat detta men ignorerat det och tänkt att det är säkert bara idag... och nästa dag... och nästa. När det går för många dagar och det fortfarande bultar på många ggr om dagen då blir till och med jag orolig. Pappa är ju inte jordens friskaste människa så jag beslutade mig för att stanna hemma från jobbet i torsdags och se till att få komma till läkaren o bli kollat efter lite.
Fick en tid samma dag och jag drog dit. Hade väl vissa ideer om vad orsaken KUNDE vara men jag sköt bort detta omedelbart.
Jag samtalade med läkaren under en halvtimma och jag berättade om min pappas sjukdomar, berättade om mitt senaste år, allt jag har varit med om och hon frågade lite om allt möjligt.
Hon tittade på mig en stund och sen sa hon precist vad jag hade tänkt men som jag hade skjutit ifrån mig strax innan jag kom dit.

'Du lider av psykiskt stress' sa hon...

Sen tog hon blodtrycket på mig, vilket var jättefint och efter det skulle hon skicka in en SKK som skulle ta EKG på mig.
När hon gick och jag satt där kom det plötsligt över mig. Jag grät. Det blev sån sjuk känsla att ja, nu sitter jag här. Nu har kroppen sagt ifrån och nu sitter jag hos läkaren för att det har blivit FÖR mycket. Jag tänkte till och insåg att jag inte haft regelbunden mens på jättelänge, jag har knappt haft annat än lös avföring på flera månader och knäna domnar bort och lite sånna småsaker... varför såg jag ingenting av allt detta?
Och nu hjärtat?

EKGt såg fint ut. Jag har en vilopuls på 50 och det e ju så bra det kan bli.
Att hjärtat bultar och rusar ibland är inte farligt. Vikket ju är skönt.
Vi pratade lite till och hon sa åt mig att försöka minska mina stressmoment och dessutom gå och prata med någon.

Jag avslutade besöket med att ta blodprov på sköldkörteln. Om den är överproduktiv kan det orsaka hjärtrusningar och bultningar.

Och nu vet jag. Nu har jag svaret. JAG tror att jag klarar allt... faktiskt... jag TROR det! I mitt huvud klarar jag allt... jag menar, om jag nu har pallat allt som har hänt det sista året och fortfarande vara någonlunda normal, då klarar jag allt.
Men kroppen håller tydligen inte med.

Slutade jobbet en timma tidit i fredags. Vandrade genom Örebro med min IKEApåse och mina gardinstänger, köpte minicyklamen och till slut satte jag mig på Rosalies Deli och tog ett glas vin i varmen.
Tänkte att det kanske kunde vara bra att bara vara. Kolla på människor.
Satt där och önskade att jag bodde i Örebro och att jag bara kunde GÅ hem sen, när jag ville. Önskade oxå att det satt nån på stolen mittemot mig.

10 min senare satt det nån på den stolen. Han drack dock inget vin utan jag haffade honom där han gick förbi fönstret.
Det var Simons chef som jag behövde prata lite med, så det var ju lägligt.
Nu får vi se... det är ju onekligt ett av mina stressmoment... framtiden!
Jobb!
Men det måste lösa sig... inom två veckor.
/tant trassel