'Motgång'

Vissa saker i mitt liv har tagit avstånd från mig och jag på så sätt även från dom.
Inte för evigt dock om jag får bestämma.
Har märkt att det har varit jobbigt men på ett bra sätt. Det har hjälpt mig att samla mig och bestämma mig för vad som är viktigt i livet.
Jag har lagt fokus på mig och sånt som är viktigt för att jag skall komma vidare i livet och må så bra som det går.
Övar mig mycket!
Det går bättre och bättre men jag märkte idag att det skall så fasligt lite till innan jag välter. Ramlar omkull. Slår mig och blir ledsen.
Då känner jag mig igen så jä*** värdelös, fel, (ful och fet är inräknat) oälskad och oönskad.

Det finns människor som jag SÅ inte vill leva utan. Låg och pratade med mamma om just dom här om dan. Hon har alltid sagt till mig när hon var glad för att vissa människor fanns i mitt liv. Att typ den och den är bra för dig Karina.
Hon har tackat människor för att dom finns där för mig och och ofta har det känts som att hon just förstod med sin egen kropp att just dessa människor är bra för mig.
Allt sånt pratade vi om innan jag skulle sova här om dan.
Och sen... mamma är ju en sån människa jag inte ville leva utan. Men man lixom gör det ändå. Typ iaf.

Jag önskar vara stark i mig själv, visst men jag vet inte om jag önskar vara en människa som inte behöver någon annan, nånsin, i mitt liv.
Lika väl som jag vill höra att någon behöver mig lika väl vill jag kunna säga till mina allra närmsta att jag behöver dom i mitt liv.
Det finns en del människor som jag är GLAD för finns i mitt liv. Sen finns det dom ytterst få som jag känner att jag verkligen behöver.
Behovet skapar sårbarhet vilket kan vara super läskigt.
Att våga ge sig hän och behöva.
Det är stort tycker jag.

/tant trassel