Mitt förhållande till min mamma har alltid varit mycket öppet.
Jag har nästan alltid delat med mig av alla tankar, funderingar, frågor och problem med mamma.
Tycker själv att jag har en klok sådan nämligen :)
Jag har inte alltid gjort som hon rått mig till men jag MÅSTE veta var hon står. Vare sig hon är för eller emot.
Men nu... med tanke på mammas sjukdom (benmärgscancer) känns mina problem fruktansvärd oviktiga när jag jämför med min lilla mamma vardag.
Det ger ett avstånd jag inte är van vid.
Det måste va en av dom värsta sakerna vid att bli sådär sjuk som mamma är... med en sån sjukdom som alla vet nästan alltid leder till döden... att människor förändrar sitt sätt att umgås med dig... sättet dom pratar med dig på, ser på dig och kanske till och med besöken blir färre.
Jag är nånstans rädd att mamma inte orkar med att fokusera på andra än sig själv och att försöka må så bra som möjligt.
Fast... nånstans så är jag ändå ganska övertygat om att hon vill höra om mina små problem.
Men jag kan inte.
Hur gör man? Hur slutar man behandla mamma som hon var en 'ny' människa och bara låta allt gå på som vanligt?
På tisdag skall jag åka hem till Danmark och öva iaf...
Blä va tråkit d är. Skit sjukdom. Från helvetet. Varför just MAMMA? Fattar inte va 17 det skulle va bra för!?
Vill att allt ska va som det brukar.
Prutt.
/tant trassel
3 kommentarer:
Berätta för henne hur du tänker så hon vet, ävenom du redan kanske gjort det så gör det igen så du känner att du får ventilera även det, din mamma tror jag skulle vara glad att hennes dotter vill vara lika nära till sin mamma även med dumma sjukdomen som försöker komma emmellan.
jag kan känna efter pappa dog att vi kom närmare mamma och jag (mycket mer öppna än nånsin) och nu...nu när hon träffat en ny så sårar hon mig ibland (säkert inte medvetet men det GÖR ont)...det är jobbigt...svårt att förklara....
men du låt din mamma veta att hennes dotter finns där och känner sig lite liten igen pga sjukdomen, förstår du, liten menar jag som barn som vill ha tryggheten från sin mamma. Du är lik din mamma (sägs det, aldrig fått chansen att träffa din mor) och är du det då är din mamma FANTASTISK! för det är hennes dotter.
kram
Kanske din mamma vill ha tillbaka sin Karina och få vara en del av ditt liv även när hon är sjuk, kanske? Jag skulle tro det. Annars blir ju förlusten dubbel liksom :( Kramar till er båda <3
Jadu... jag tror att man ska försöka vara sig själv ändå, och inte "akta sig" hela tiden eller vara rädd för att trampa fel liksom...
Din mamma är fortfarande din mamma, hon är INTE sin sjukdom. Så är det nog med alla som blir svårt sjuka... folk tar avstånd för att de inte vet. Vet vadå? Det är ju fortfarande samma människa! Och dessutom en människa i större behov av stöd och kontakt och vardagssnack.Nå, det är vad jag tycker och tänker om det iaf...
Krama om mamsen från mig med, även om jag inte känner henne.
kram, Marie
Skicka en kommentar