När man VET att det är nära

Ja som ni förstår så är det över nu.
Mamma har äntligen fått frid.
Min bror ringde kl 01:10 natten till söndag och berättade att hon hade somnat in.

Dom två sista dagarna innan det dära telefonsamtalet hade mamma försvunnit längre och längre bort. Morfinet hade ökats i takt med hennes smärtor och till slut kunde min bror endast nå henne i mycket korta ögonblick. Han fick tolka hennes ansiktsuttryck och på så sätt bedöma om hon hade ont.
Sent på lördag kvällen hade Simon och jag kommit hem efter att ha haft en liten överrasknings middag åt Simon på stan. Smsade min bror innan vi åkte att OM det skulle hända nåt drastiskt under kvällen så bad jag honom vänta med att höra av sig tills jag hörde av mig när vi kom hem.
Det kanske låter som en grym sak att göra men eftersom jag skulle sitta där men några av Simons gamla kompisar som jag aldrig har träffat förr kände jag att jag inte orkade förklara ett evt jobbigt telefonsamtal för främlingar.

Så när vi kom hem från stan nån timma innan midnatt, ringde jag till min bror som satt nattvak hos mamma, som alla andra dagar.
Han berättade att mamma inte hade varit vaken alls under dan och att han tyckte att det verkade gå snabbt nedför nu med henne.
Hon hade börjat andas snabbare och var mycket rosslig.
Jag kände direkt igen tecknen från när vi vakade över mormor för 6 år sedan.
Vatten i lungorna är som jag förstår mycket vanligt upp till döden och jag visste, när vi la på luren, att nu kommer det inte dröja många timmar innan det är över.

Och så var det. När telefonen ringde där vi låg i sängen och nog just hade sagt godnatt, visste jag varför det ringde.
'Det var bara plötsligt så underligt tyst' sa Klaus.

Strax efter 01 somnade mamma alltså in. Hon hade inga smärtor, var helt avklarat med döden, hade sagt det som skulle sägas, sett det som skulle ses, träffat dom som skulle träffas och bättre än så kan man som anhörig inte önska sig en älskats bortgång.

Jag är så glad att det var just min bror som fick sitta med henne när hon tog farväl. Han har behövt dessa dagar och just den hära natten med henne.
Att vaka vid en älskat gör en människa en smula förändrat.
Jag minns det från mormor, jag fick det med dom 14 dagarna hos mamma och jag vet att Klaus har upplevt det nu.

Nu är det tiden där vi... jag skall lära oss att leva utan henne.
Är orolig för pappa så han fyller mina tankar mycket i dessa dagar.
Han är en liten, själsligt svag människa så vi skall försöka övertyga honom om att vi behöver honom MERA än nånsin nu. Fast att det kanske känns som att han hälst bara vill lägga sig ned och dö.
Men idag skall jag ta tåget hem till honom. Mamma skall begravas imorn, fredag kl 11.
Skall packa min väska. Hem och se min pappa i ögonen och berätta för honom att jag behöver honom, en pappa som äger alla diagnoser som finns, som alltid har varit svår att leva med, vara dotter till, vara anhörig till. Honom, just honom behöver jag nu. Klaus med. Som han sa det 'visst tycker vi att han är en gammal idiot men vi älskar ju honom, eller hur Sös? *skratt* '
Ja, Han är ju pappa.


/tant trassel