Kära Anonym

På inlägget om varför jag bloggar så öppet om mammas sjukdom och död fick jag bl.a. denna kommentar.
Jag har försökt svara så gott det går fast att jag anser att svaren redan finns i inlägget jag gjorde.

Tror ändå inte riktigt på det där - om du har svårt att sätta dig och skriva dagbok, så förstår jag att du väljer en blogg istället. Men varför publik? Varför länka på facebook? Är ju ett ganska uppenbart tecken på att vilja ha feedback.
Vad är det du inte tror på?
Publik? Ja just pga det jag skrev i inlägget 'jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!'
Personligen så fungerar andras bloggar så för mig. Det är SUNT att dela andras känslor, röra vid dom, VÅGA känna dom.
Jag lär mig saker genom personliga bloggar. Lär mig om livet, ser att andra ibland tänker som jag och ibland lär jag mig saker just eftersom andra tänker annorlunda än jag... har en annan aspekt på saker och ting.
Orka att bara läsa om inredning, glada dagar och läppstift. Jag vill dela andras liv och erfarenheter. Så funkar jag. Spelar ingen roll om jag känner dom eller ej.

Dessutom så mår jag bättre av att få berätta för nån, kanske flera ggr om. Vända saker. Du kanske mår bättre av att prata med en spegel, taket i sovrummet eller din bästis. Det gör jag med, men jag behöver ibland oxå berätta för vem som helst.

Du är tydligen min vän på FB eftersom du känner till att jag länkar därifrån. Alla vill inte läsa allt. En länk från FB är ett sätt för mig att låta folk själva bestämma om dom vill läsa eller inte.
Jag fyller mitt behov. Om nån vill hänga med mig i den resa jag gör så är det bra.

Har undrat länge varför man väljer att skriva om hur man mår på ett offentligt forum... Kanske dagens extrema bekräftelsebehov? Ett sätt att gömma sig så man "slipper" träna social kompetens.

FB är ju bara offentligt för människor jag väljer skall få ta del av mitt liv. Hur du väljer att använda FB är ju upp till dig. Jag tycker inte det är läskigt att ta del av riktiga verkliga känslor. Jag anser att FB i allra högsta grad är på riktigt. Vet att inte alla tycker så. Jag måste utgå ifrån mig själv.
Om människor har ett sånt stort behov av bekräftelse som du säger så är det väl dax att vi börja se människor runt oss och på riktigt bry oss. Då kanske det jämnar ut sig efter ett tag?
Känner du och jag varandra? Tycker du att jag har behov att träna på min sociala kompetens?

Tror iaf inte det handlar om att "Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång". Tror mer det handlar om frågan: varför ska man blogga om det?

Som sagt...