Dörr blir av

Sedan jag köpte huset har jag velat sätta upp en dörr mellan vardagsrum och sovrum... såklart.
Det är en portal mellan rummen och om man kollar på ritningarna från 1953 så ser man att sovrummet till en början var ett eget rum men jag kan tänka mig att Alex och Karin öppnade upp väggen när barnen hade flugit ut och gjorde det till matrum. Men sånt slöseri kan inte vi va mä om :)
Så jag har sedan många månader köpt en dörr som jag tänkte kunde passa in i huset. Den hämtade vi för några månader sen nere vid götet och nu fick vi altså ut fingret o börja bygga väggen.
Dörren är en 50-talare i teak med etsat glas.
Tanken var att vardagsrummet inte skulle kännas helt så litet om dörren kunde släppa igenom lite ljus från sovrummet och fönstret där.
DOCK så finns det inte en enda teakdörr i mitt hus så jag skall göra ett helgerån och faktiskt måla dörren vit.
Dörren behöver hur som helst renoveras och ja, det passar helt enkelt inte riktigt med en teakdörr när alla andra är målade.
Nu står Simon i vägen på bilden men glaset i dörren är delat i två... två 'speglar' alltså.

Men ja... nu har vi alltså satt in en dörr och byggt färdigt regelverket för väggen.
Tvn kommer hänga på den väggen så vi har satt en regel på tvären så vi har nåt att fästa tvn i.
Så smarta vi är :)
OCH så spännande det skall bli att kunna stänga dörren om sig OCH då bra han är min fina Simon som passar på att lära sig en masse på jobbet som vi kan använda hemma.
Vi passar på att dra om lite el, sätta nya doser och lite sånt innan vi stänger igen väggen.
Har sagt att jag vill ha 40 spottar i sovrummet och diskokula.
Jag menar... är man kär i en elektriker så är man! :) och är han bara LITE kär i mig så gör han va han blir tillsagt ;)

/tant trassel

25... igen.

Jahapp. Då hade man fyllt 25 år... igen igen.
Har slutat räkna. Det e lixom inte roligt längre.
När man dessutom är den gamla i förhållandet så vill man ju inte fylla år mera :)
Nåväl.
Satt i skolan och pysslade med mitt när kontorsdamen kom fram till mig med blommor och ett kort 'specialleverans' sa hon och gick.
Tre rosor och vit Ginst. Jag som ÄLSKAR ginst. Det doftar så ljuvligt ju.
Det var från Simon. I kortet stod det att jag skulle ta bussen till ett café i stan. Utanför det cafét fick jag min första kyss av min bäjb, meeeen det är inte riktigt dax att fira det än.
Nä denne gång skulle vi fira min födelsedag.
Gick in och gjorde en tenta som planerat och sen åkte jag den anvisade bussen på den anvisade tiden in till stan.
Vi tog en kaffe och sen fick jag en present som för stunden stannar mellan Simon och jag :)
Men sen sa min bäjb att vi skulle gå ut på stan för jag skulle få ett par RIKTIGA jeans i present!
Hade på sista tiden beklagat mig över att aldrig ha några ordentliga byxor att sätta på mig. Inget sitter bra eftersom min vikt har varit så ojämn nedåt. Satt byxorna bra när jag köpte dom så gick det kanske en månad och då var dom hängiga och satt fult och jag går ju i dom ändå för jag har lixom inte råd att köpa nya bra saker.
Och ja, då har jag sagt att det skulle va kul att köpa ett par RIKTIGA jeans. Har aldrig ägt riktiga sånna.
Så nu skulle det tydligen va :)
Vi gick in på Carlings och fick riktig bra hjälp där.
Provade typ 10 par jeans och när jag tyckte att jag hade gjort ett stort jobb för att komma i ett par tighta jeans så drog hon lite i midjan och sa 'nää men DOM sitter alldeles för löst. Du ska ha en mindre strl'
Så bara under den timman vi provade byxor gick jag från w31 till w28
Jag valde mellan två par till slut. Ett par Wrangler som satt SKIT bra men som mera kändes som tights än som jeans, och sen dessa från Nudie Jeans.

Modellen heter Tight Long John och har en helt speciell färg som jag tyckte jätte mycket om. Dark Indigo. Dom sitter som ett andra lager med hud :)

När vi kom hem fick jag ännu en super hemlig present sssss
Hade en fantastisk födelsedag tack vare min finurliga fina älsk.
Älskar <3

Det enda som fattades var att mamma skulle ringa och sjunga för mig.
Och kanske ett telefonsamtal från mina barn :(

/tant trassel

Kväll i Sorunda

En Rappakalja-spelkväll i sthlm hos två bögar kan så lätt spåra ur :)
Vikka fina vänner vi har fått oss!
Vikka fina vänner vi har!
/tant trassel

Fart på

Fastän att man har kräkits två ggr på natten betyder inte det att man inte kan slava.
Hwila hjälper mig att måla golvet och nej... hon mådde faktiskt bra efter den dära natten.
Hon e så fin hon... märks att hon blir äldre. Hon kommer ned till mig på natten och berättar att hon har kräkits i sin säng.
Jag lägger henne bredvid mig och går upp på hennes rum för att plocka undan sängkläderna.
Jag kollar lite med henne hur hon mår...hon säger att hon mår sådär.
Vi lägger oss och jag håller precist på att somna när hon säger 'mamma, det är nog bäst att du hämtar hinken så jag kan kräkas i den om det kommer mera kräks... och ta med en handduk som vi kan lägga över sängen så det inte kommer kräks där'
Mamman lyder order och hon lägger sig med huvudet redo precist över sängkanten. Vi somnar. Kl 4 väcker hon mig. 'Mamma, kan du tända lampan så jag kan se, för jag skall kräkas nu'
Så sagt så gjort. Och ja. Sen kräktes hon. Jag höll hennes panna som min mamma alltid gjorde och som jag minns kändes så bra när hon gjorde.
Sen somnade vi till nästa morron.
Ler lite för mig själv när jag tänker på hennes sätt där på natten. Lugn, sansat och ordningsam när det gäller vissa saker. Mammas tjej :)
/tant trassel

Och livet går vidare.

För exakt två veckor sedan gick jag i kylan under en knallblå himmel och strålande sol, mot graven.
Kyrkan var full och blommorna fick knappt plats.
Ännu ett tecken på att mamma var den jag visste att hon var. En fantastiker.
Nu skall livet gå vidare.
Pappa verkar fixa det ganska bra.
Jag fixar det ganska bra.
Utom dom dagarna jag inte gör det.
Men jag är omgiven av människor som älskar mig och som finns där för mig.
Övar mig i att berätta med ord hur jag mår och hur jag tänker och känner.
Vet knappt själv.
/tant trassel

Washing of the Wather

River, river carry me on
Living river carry me on
River, river carry me on
To the place where I come from

So deep, so wide, will you take me on your back for a ride
If I should fall, would you swallow me deep inside

River, show me how to float
I feel like I'm sinking down
Thought that I could get along
But here in this water
My feet won't touch the ground
I need something to turn myself around

Going away, away towards the sea
River deep, can you lift up and carry me
Oh roll on though the heartland
'Til the sun has left the sky
River, river carry me high
'Til the washing of the water make it all alright
Let your waters reach me like she reached me tonight

Letting go, it's so hard
The way it's hurting now
To get this love untied
So tough to stay with thing
'Cause if I follow through
I face what I denied
I get those hooks out of me
And I take out the hooks that I sunk deep in your side
Kill that fear of emptiness, loneliness I hide

River, oh river, river running deep
Bring me something that will let me get to sleep
In the washing of the water will you take it all away
Bring me something to take this pain away

asså...

Syftar till inlägget innan till Anonym och era kommentarer på just det inlägget.
Till att börja med så måste ju anonym få säga sin åsikt.
Jag frågade ju själv under inlägget 'varför' om det var fel att skriva så öppet som jag gör och Anonym ger sitt svar. Tror till och med denne försöker vara diskret i sitt svar men eftersom han/hon inte alls verkar förstå det som vi andra verkar fatta, så blir det ju en ordentlig krock för oss.
Ville analysera syftet med mitt skrivande och har med eran hjälp nog kristalliserat ut detta.
Jag gör vad jag mår bäst av och om Anonym nu är en nära vän till mig, eftersom vi alla är olika och jag definitivt INTE delar alla mina vänners åsikter, så kan Anonym lika väl vara den jag älskar mest som det kan vara nån jag känner ytligt.
Det är hur som helst ganska oviktigt tror jag. Viktigast är att Anonym förstår att alla inte kan va som han/hon.
Rätt för dig är kanske inte rätt för mig.

Men jag har iaf reflekterat över mitt agerande och det är det viktigaste.
Kommer göra det igen. Ta ställning igen. Och igen.
Rätt nu betyder inte rätt nästa gång jag har behov av att skriva av mig.
Jag skall absolut tänka på att inte glömma bort att öva mig i att 'skriva av mig' i verkliga livet, genom att prata med riktiga människor. Jag vet att det är viktigt.

Så ja. Tack att ni får mig att fundera. Alla åsikter är viktiga. Lixom alla sätt att hantera känslor.

Kram och TACK
/tant trassel

Kära Anonym

På inlägget om varför jag bloggar så öppet om mammas sjukdom och död fick jag bl.a. denna kommentar.
Jag har försökt svara så gott det går fast att jag anser att svaren redan finns i inlägget jag gjorde.

Tror ändå inte riktigt på det där - om du har svårt att sätta dig och skriva dagbok, så förstår jag att du väljer en blogg istället. Men varför publik? Varför länka på facebook? Är ju ett ganska uppenbart tecken på att vilja ha feedback.
Vad är det du inte tror på?
Publik? Ja just pga det jag skrev i inlägget 'jag tror det som så att min öppenhet kanske kan hjälpa nån annan, kanske kan väcka samtal om det svåra och för min del kan det vara till hjälp att ta mig igenom och komma över detta svåra svåra som det faktiskt är att mista någon man inte tror sig kunna leva utan!'
Personligen så fungerar andras bloggar så för mig. Det är SUNT att dela andras känslor, röra vid dom, VÅGA känna dom.
Jag lär mig saker genom personliga bloggar. Lär mig om livet, ser att andra ibland tänker som jag och ibland lär jag mig saker just eftersom andra tänker annorlunda än jag... har en annan aspekt på saker och ting.
Orka att bara läsa om inredning, glada dagar och läppstift. Jag vill dela andras liv och erfarenheter. Så funkar jag. Spelar ingen roll om jag känner dom eller ej.

Dessutom så mår jag bättre av att få berätta för nån, kanske flera ggr om. Vända saker. Du kanske mår bättre av att prata med en spegel, taket i sovrummet eller din bästis. Det gör jag med, men jag behöver ibland oxå berätta för vem som helst.

Du är tydligen min vän på FB eftersom du känner till att jag länkar därifrån. Alla vill inte läsa allt. En länk från FB är ett sätt för mig att låta folk själva bestämma om dom vill läsa eller inte.
Jag fyller mitt behov. Om nån vill hänga med mig i den resa jag gör så är det bra.

Har undrat länge varför man väljer att skriva om hur man mår på ett offentligt forum... Kanske dagens extrema bekräftelsebehov? Ett sätt att gömma sig så man "slipper" träna social kompetens.

FB är ju bara offentligt för människor jag väljer skall få ta del av mitt liv. Hur du väljer att använda FB är ju upp till dig. Jag tycker inte det är läskigt att ta del av riktiga verkliga känslor. Jag anser att FB i allra högsta grad är på riktigt. Vet att inte alla tycker så. Jag måste utgå ifrån mig själv.
Om människor har ett sånt stort behov av bekräftelse som du säger så är det väl dax att vi börja se människor runt oss och på riktigt bry oss. Då kanske det jämnar ut sig efter ett tag?
Känner du och jag varandra? Tycker du att jag har behov att träna på min sociala kompetens?

Tror iaf inte det handlar om att "Vissa måtte tycker det ovärdigt att dela med sig av sin mammas bortgång". Tror mer det handlar om frågan: varför ska man blogga om det?

Som sagt...

När man VET att det är nära

Ja som ni förstår så är det över nu.
Mamma har äntligen fått frid.
Min bror ringde kl 01:10 natten till söndag och berättade att hon hade somnat in.

Dom två sista dagarna innan det dära telefonsamtalet hade mamma försvunnit längre och längre bort. Morfinet hade ökats i takt med hennes smärtor och till slut kunde min bror endast nå henne i mycket korta ögonblick. Han fick tolka hennes ansiktsuttryck och på så sätt bedöma om hon hade ont.
Sent på lördag kvällen hade Simon och jag kommit hem efter att ha haft en liten överrasknings middag åt Simon på stan. Smsade min bror innan vi åkte att OM det skulle hända nåt drastiskt under kvällen så bad jag honom vänta med att höra av sig tills jag hörde av mig när vi kom hem.
Det kanske låter som en grym sak att göra men eftersom jag skulle sitta där men några av Simons gamla kompisar som jag aldrig har träffat förr kände jag att jag inte orkade förklara ett evt jobbigt telefonsamtal för främlingar.

Så när vi kom hem från stan nån timma innan midnatt, ringde jag till min bror som satt nattvak hos mamma, som alla andra dagar.
Han berättade att mamma inte hade varit vaken alls under dan och att han tyckte att det verkade gå snabbt nedför nu med henne.
Hon hade börjat andas snabbare och var mycket rosslig.
Jag kände direkt igen tecknen från när vi vakade över mormor för 6 år sedan.
Vatten i lungorna är som jag förstår mycket vanligt upp till döden och jag visste, när vi la på luren, att nu kommer det inte dröja många timmar innan det är över.

Och så var det. När telefonen ringde där vi låg i sängen och nog just hade sagt godnatt, visste jag varför det ringde.
'Det var bara plötsligt så underligt tyst' sa Klaus.

Strax efter 01 somnade mamma alltså in. Hon hade inga smärtor, var helt avklarat med döden, hade sagt det som skulle sägas, sett det som skulle ses, träffat dom som skulle träffas och bättre än så kan man som anhörig inte önska sig en älskats bortgång.

Jag är så glad att det var just min bror som fick sitta med henne när hon tog farväl. Han har behövt dessa dagar och just den hära natten med henne.
Att vaka vid en älskat gör en människa en smula förändrat.
Jag minns det från mormor, jag fick det med dom 14 dagarna hos mamma och jag vet att Klaus har upplevt det nu.

Nu är det tiden där vi... jag skall lära oss att leva utan henne.
Är orolig för pappa så han fyller mina tankar mycket i dessa dagar.
Han är en liten, själsligt svag människa så vi skall försöka övertyga honom om att vi behöver honom MERA än nånsin nu. Fast att det kanske känns som att han hälst bara vill lägga sig ned och dö.
Men idag skall jag ta tåget hem till honom. Mamma skall begravas imorn, fredag kl 11.
Skall packa min väska. Hem och se min pappa i ögonen och berätta för honom att jag behöver honom, en pappa som äger alla diagnoser som finns, som alltid har varit svår att leva med, vara dotter till, vara anhörig till. Honom, just honom behöver jag nu. Klaus med. Som han sa det 'visst tycker vi att han är en gammal idiot men vi älskar ju honom, eller hur Sös? *skratt* '
Ja, Han är ju pappa.


/tant trassel

Sov Gott

Birgith Solvej Hangaard Sönderhegn
1940-10-25   -  2012-01-29

Du gav mig ALLT som dotter.
Du har gjort mig till den jag 

är på många sätt.

Har alltid levt ditt liv för andra.
Nu lever vi vidare utan dig, försöker
ta hand om varandra istället.

Starkare relationer 

Starkare band

Starkare familj

Jag älskar dig!

Sov nu mamma