Borde inte blogga nu. Inte i mitt tillstånd. Inte är jag är såhär trött, känner mig såhär värdelös. Inte när jag vill sparka sönder människor som misstror mig, människor som talar om för mig vem jag är, som använder ord om mig som jag inte känner igen men som jag automatiskt börjar intala mig själv att dom stämmer, att dom visst passar in på mig, att jag behöver ändra på mig och bli en mycket bättre människa, tills jag inser att den som säger alla ord mår jättedåligt själv och eg pratar om sig själv.
Och ändå så hänger alla ord kvar inom mig.
Att jag är en egoistisk, självgod översittare, att jag alltid vet bättre än alla andra, att jag är en bossig, uppkäftig dryg jävel som alltid vill sitta i centrum.
Först kände jag inte igen mig själv i den beskrivningen. Jag menar, det är ju allt jag jobbar för att INTE va! Visst att jag tar för mig ibland, säger mina åsikter och ibland stör mig på andras åsikter...
Detta är en människa som jag många många gånger har försvarat när andra har pratat illa om honom. Jag tycker att man kan försöka se bakom människors egenheter och se fördelarna istället.
Jag lyckas inte jämnt med det men jag jobbar på det och det är i grunden den jag vill vara.
Och ni skall jah plötsligt förhålla mig till att han ser på mig på det sättet. Och jag måste förhålla mig till att jag plötsligt oxå ser mig själv på det sättet...fast att förståndet säger att riktigt såååå illa kan det väl ändå inte heller va....
Efter hans "tal" sa jag att jag var ledsen att det hade blivit såhär, och gick till kontoret för att lämna papper. Och bröt ihop inne hos sekreteraren.
Fick inte fram så mycket...detta är eg en lång story som har orsakat skitsnack om mig på firman och nu, efter hans tal och månader av rykten, då orkade jag inte hålla emot längre.
När jag hade tjutit klart hos henne åkte jag till mitt bygge lagom till frukost och när min jobbarkompis sa att chefen hade ringt och frågat till mig, bröt jah ihop igen.
Sen lipade jag typ halva dan. Moget.
Men det vert bara för mycket.
Och ju mera jag pratar med människor jag litar på, ju mera inser jag att han har problem och ju mera märker jag att jag går runt och är säker på att alla ser på mig på det sättet, så som han ser mig.
Och jag VILL va självkritisk! Jag VILL utvecklas och bli en bättre människa. Nån som jag gillar. Men vem skall man lyssna på när man skall bestämma sig för var man skall lägga energin på att förändras.
Skall jag lyssna på dom som vill mig väl? Skulle dom nånsin vara kritiska mot min person? Vågar dom det? Eller skall jag lyssna till honom? Han kanske har rätt!?
Hur vet man? Hur blir man så pass objektiv att man kan se sannt på sig själv?
Tror lite såhär. Med ärlighet och öppenhet kommer ärlighet och öppenhet. Jag har lärt mig att inte vara rädd för konflikter. Att det är värd obehaget det ger att öppna ett jobbigt samtal. Tack för den lärdomen Simon!
Jag har lärt mig att våga ta in andras åsikter och omvärdera mina egna. Tack för den lärdomen mamma!
Samtidigt vet jag att jag nog är ganska underlig. Och tack för som generna pappa.
Evt är jag en egoistisk, självgod översittare, som alltid vet bättre än alla andra. En bossig, uppkäftig dryg jävel som alltid vill sitta i centrum. Tack Ola för den lärdomen. Låt mig smaka på den ett tag och se om jag verkligen går med på hela påståendet.
:)
/tant trassel