At first sight

Nu har det gått några dagar och jag har smakat lite på känslan som sparkade bort benen under mig i början av veckan.

Och jag måste erkänna mig besegrad. Jag trodde inte det fanns. Och absolut inte när det gäller mig.

Men det har hänt. Jag har uppblevt det! 

Det som kallas "kärlek vid första ögonkast"

En sån bisarr känsla. Sjuk. Vriden. Overklig.

Inte för att detta öht betyder någonting för mitt liv, utan mest för att, nu vet jag hur det känns.

En människa tittar i dina ögon. Säger hej. Och du är kär. Det bara händer!

Suget i magen. Överrumblad. 

Och timmarna, dagarna därefter...då man bara inte kan sluta titta på hen. Tänka på hen. Titta igen... Och möds blickarna är det närapå omöjligt att slita sig. Man håller kvar blicken pinsamt länge.

Men avbryts inte av att den andra tar bort blicken.

Och man känner inte varandra! Hen är säkert jättelycklig i ett superfint förhållande. Eller oxå tycker hen inte att en Gammal Dansk är nåt att ha... Och det är ok! 

Viktigast är att jag har upplevt det. Kärleken vid första blicken.

Fint är det! Och jag är så glad att det finns! NU finns det. Även för mig :)

Skall bli intressant hur ihållande detta kommer vara. Tänker låta mig va lite kär tills jag kommer på att även denne är en idiot eller nåt annat av alla mina krav på en partner fäller hen vid hälarna.

Hwila sa förresten här om dan att hon önskar att jag snart kunde bli kär o få en pojkvän. För då skulle hon få en lossaspappa. Och det vill hon jättegärna ha eftersom hon knappt träffar sin riktiga pappa.

Fyfan va sånt svider :(

Och jag lovar henne att jag skall hitta den bäste för oss.

Och att hennes pappa kommer finnas i hennes liv mycket mycket mera i framtiden.

Känner att jag säger detta med en viss tvekan. Men för henne låter jag övertygad.

Vill inte styra andra (som andra styr mig) men mina egna val kan jag påverka.

Jag kommer ge mina två den bäste reservfarsan jag bara kan.

/tant trassel