Känslan som infinner sig när man sitter på tåget på väg till jobbet kl 06:20 och SÅ ångrar att man för några minuter sedan inte hade tyckt att det fanns tid att kramas och pussas hejdå när man lämnade ungarna på fritids.
Vi har ganska lugna morna härhemma, på så sätt att tonen är god, allt är lugnt och så men vi har sällan god tid på oss vid när vi skall skiljas åt på fritids.
Jag måste hinna med mitt tåg in till stan och ibland hinner jag inte ens gå med ungarna in utan får säga hejdå på parkeringen.
Men denna gång hade jag inte ens tyckt att jag hann pussas och kramas där på parkeringen utan när Zion la sa "puss o kram mamma" avvisade jag honom och sa att jag inte hade tid att pussas och kramas idag... Och den besvikelsen som uppstod hos honom...tårarna som tryckte på...
Att ha så bråttom att jag inte ens tycker jag hinner krama om mina barn och säga att jag älskar dom... Hur lång tid tar det? 10 sekunder?
10 sekunder till varje barn att slå sina armar om dom, ge dom en puss, se dom i ögonen och säga att man älskar dom och önska dom en fin dag.
10 sek och så mycket dom får med sig att börja sin dag med.
Det är ovärderligt och det kostar ingenting. Kostar mig knappt någon tid.
Jag fick ringa upp fritids där jag satt på tåget och pratade med båda barnen. Sa förlåt till dom och lovade dom att vi från och med nu ALLTID kommer ha tid för dom 20 sekunderna på morron. Alltid!
/tant trassel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar