Bakom alla dörrar

Såhär ser mitt liv ut till största del. Så har det sett ut ganska länge nu.
Dörrar finns det gott om. Man tar i handtaget och tänker... Kanske DENNA gång att det kan finnas nåt bra där bakom.
99 gånger av 100 ser det ut såhär bakom dörren.
Det är stopp.
Tänk om man slutar våga öppna dörrar av rädsla för att bli besviken?!
Jobbdörren var den sista jag vågade öppna. Trodde inte på den heller. Det har funnits liknande jobbdörrar men alla har visat sig sluta i ingenting fast att det verkade lovande. Så när jag plötsligt stod fram för en ny jobbdörr hade jag inga förväntningar. Ingen tro på att nåt skulle finnas där bakom. Jag öppnade dörren...och det fanns...ingen mur. Jag stängde och öppna samma dörr många gånger under några dagar och tänkte att jag nog hade sett fel. Men det fanns ingen mur. Nu har jag, exakt en månad efter jag öppnade den första gången, äntligen gått igenom den mentalt. Nu vågar jag tro på att detta är nånting bra och fint som har hänt mig och jag jobbar jättehårt med att våga lita på att detta goda skall stanna hos mig tills jag själv fattar ett annat beslut för mitt liv.
Men det är tufft... Jag har u varit där förr. Fina saker har hänt i mitt liv...sånt som man inte fattar att det just är JAG som fått. Och när plötsligt allt som man trodde man hade, det man trodde var nåt fint, nåt som vara bara för mig, när allt det plötsligt faller, ja då blir jag rädd. Och den känslan förföljer mig fortfarande.
Jag blir skeptisk och tror inte att jag nånsin är värd att satsa på.

Men jag FÅR inte sluta öppna dörrar. Får inte begränsa mig. Får inte sluta tro att bra saker kan hända mig och STANNA i mitt liv.

/tant trassel