Barn och beröring

En kommentar på ett inlägg satte igång mina funderingar runt detta med viktigheten av beröring/fysisk kontakt. I detta fall mellan mig och mina barn.

Beröring är JÄTTE viktigt för min lilla familj. Jag har GJORT det viktigt och jag märker och minns att det var så mamma var med mig.
Om jag kom fram till henne där hon satt och pratade i ett sällskap och hon inte just då kunde avbryta sitt samtal för att höra vad jag ville så sträckte hon alltid ut en hand och höll i mig och uppmärksammade mig fysiskt tills hon hade talat klart och hade tid att höra vad jag ville.
Jag är så med ungarna... jag är så med andras ungar.
Gillar inte när jag ser vuxna som totalt ignorerar barn som tilltalar dom. Vare sig att ungen är lesset/argt eller bara vill fråga nåt.
Är det en pågående diskussion som känns klar tycker jag man informerar barnet om att man inte vill prata om just det nåt mera. Så även om jag slutar diskussionen så slutar aldrig min beröring.


Men i övrigt när det gäller beröring så pågår den jämnt.
När dom borstar tänderna, när dom spelar på nintendot... när som... går jag förbi dom är det ofta att jag är fysisk med dom på nåt sätt.
Och vet ni... jag tror att kärleken blir starkare så. För mig iaf. Mellan oss.
Banden.
För dom är jätteviktiga. Jag är ensam med dom och skall vi klara oss bra som en 'halv' familj då måste banden bli starka. Även mellan syskona.

Och jag tycker vi gör det bra vi tre.
Hoppas vi blir som en stark fläta :)
Flätor är bra. Man kan fläta en fin fläta av tre trådar, men även göra häftiga flätor av flera trådar.
Det skall det ändå finnas utrymme för, att fläta om.
Det viktigaste är dock NU. Oss.

/tant trassel