Relationer

Jag sorger ofta.
Relationer. Gamla relationer. Nya relationer. Korta relationer. Långa.
Människor. Vissa människor, kommer ofta att sätta så djupa spår i mig att när dom väl har lämnat mig så tar dom med sig en bit av mig. Den biten kommer fattas mig alltid.
Jag vet det nu. Efter många år.

Jag sörjer Rasmus. Minns knappt hur jag träffade honom men han lärde mig att skriva. För min egen del. Jag älskade hans texter. Hans fantasi. Och då var jag ändå så ny i Sverige att jag kanske inte förstod djupet i texterna.
Hans kattungar hette Sorg och Smärta. Sorg dog sedan. Kvar fanns bara smärta. Och Rasmus.
Sen försvann Rasmus ur mitt liv. Och jag vet att jag nog skulle behöva honom kvar hos mig. Om jag skulle må riktigt bra.

Jag sörjer Palle. En av mina första vänner i Sverige. En skatekille som lärde mig att hänga på stan. Jag var 20. Han var 19. Vi kunde vandra runt i sthlm dag som natt. Köpa en limpa och en liter juice och bara hänga i Björns Trädgård eller på Cafe 44. Vi kunde prata länge länge i telefon. Hälften av tiden kunde vi vara tysta. Bara vara tysta. Den ende jag någonsin kunde va tyst i telefon med.
Och jag har saknat honom sen den dagen vi sågs sist. Saknar att sitta och lyssna på honom när han spelade trummor. Se på honom när han åkte bräda. Se på honom bara för att han var så otroligt vacker... och jag vet att jag nog skulle behöva honom kvar hos mig. Om jag skulle må riktigt bra.

Jag sörjer Mattis. Ännu en musiker som jag dejtade i 5 hela dagar. Mattis bjöd mig till Fasching där han skulle uppträda med sin trombon. Han tilltalade mig på alla sätt och jag sörjer att vi inte hade flera dagar tillsammans. Vi kollade på mangafilmer, vispade soyamjölk till kaffet, pratade om att bygga lerhytta, spelade musik, tittade på folk på stan, gav varandra hipsterpresenter, satt på coola cafeer och höll precist på att lära känna varandra.
Sen tog allt slut. i Rålis satt vi. Sen var allt över.
Och jag vet att jag nog skulle behöva honom kvar hos mig. Om jag skulle må riktigt bra.

Jag sörjer Simon. Såklart. Han var min bästa bästa vän. Min själsfrände och den som nånsin kom att känna mig bäst.
Han lärde mig massor. Alltså MASSOR! Och han tog mig med in i en värld som jag älskade. Han öppnade dörrar till musiken, naturen, viktiga frågor, fina familjerelationer, självbild och vidgade vyer.
Men sen försvann han. Igen.
Och jag vet att jag nog skulle behöva honom kvar hos mig. Om jag skulle må riktigt bra.

Vet inte om det är någon tillfällighet att mina största sorger är förlorade relationer med män. Jag väljer att tro att det är en ren tillfällighet att alla är av samma kön.

För jag sörjer inte brustna kärleksrelationer. Jag försöker att inte göra det. Jag sörjer relationer som har tagits ifrån mig. Som känns som slöseri med bra människor. Och jag undrar varför jag aldrig kan få ha kvar någon som verkligen betyder nåt på det sättet. Jag har ju fina relationer idag. Med kvinnor. Och det är jag glad för. Men jag har inga relationer som är i närheten av att lära mig som dessa jag just pratat om.

Men jag sörjer er ofta. Alla ni som betytt så mycket för mig. Lärt mig så mycket och som fram för allt varit med att göra mig till den jag är idag.

Blandningen mellan tacksamhet och saknad är jättesvår och jag försöker greppa tag om tacksamheten och lämna saknaden. För den kan jag inte göra nåt åt. 

Men jag vet att jag har JÄTTEsvårt att släppa människor. Sen Rasmus försvann ur mitt liv har det gått 17 år. Och han finns fortfarande kvar hos mig ibland.

Men den relationen som fattas mig mest är mamma. Jag är fortfarande jävligt arg att hon lämnade mig. 

Jag VET att jag skulle behöva henne kvar hos mig. Om jag skulle må riktigt bra.

/tant trassel