Ni vet... när man under 9 långa månader har försökt förstå och komma över att man vert lämnad ännu en gång av en människa som betyder så fruktansvärd mycket och man lixom förväntar sig att man aldrig kommer höra av honom igen och man plötsligt, en dag, får ett meddelande med en massa ånger och en försiktig fråga om jag kan tänka mig att höras.
Jag fick sätta mig. Kastade telefonen på soffan och satte mig på sängen.
Jag tänkte att det måste vara ett misstag och att meddelandet inte var till mig. Han skulle ju aldrig höra av sig igen. Det var jag heeeelt övertygad om.
Jag skulle få lära mig att leva mitt liv utan honom. Som jag skulle få lära mig att leva utan mamma. Dom två viktigaste människorna i mitt liv.
Och nu...plötsligt, skulle jag på en gång hantera alla löften till mig själv om att aldrig sträcka ut handen igen. Att aldrig låta honom komma nära igen. Att aldrig låta någon betyda så mycket att det skulle finnas risk att bli sårad när jag skulle bli lämnad.
För jag vet att jag skulle inte orka att bli lämnad av honom en gång till.
Jag hade lovat mig själv att aldrig glömma vad han gjort mot mig.
Jag har varit så jäkla ledsen, sååååååå arg och dom sista månaderna mest sorgsen. Som ni kanske läste i inlägget om relationer.
Allt det skulle jag nu hantera på riktigt från ena dagen till andra.
Men vem kan slå bort den utsträckta handen från den människan som känner dig bäst.
Din själsfrände!?
Jag kunde inte. Och efter ett dygn av tårar, funderingar och fullkomligt kortslutning i hjärnan bestämde jag mig för att jag faktiskt inte ville.
Jag ville inte vara utan honom mera.
Jag har saknat honom så gränslöst i så många månader.
Jag tänker inte låta detta gå mig förbi.
Dagarna som gått sedan helgen har varit dom sjukaste på typ hela mitt liv.
Från att leva utan till att leva med.
Den känslan är svår att finna ord för.
Vi har pratat många många timmar. Frågat Varför si och Varför så många gånger.
Många kommer säkert ifrågasätta mitt beslut att ta hans hand men det finns såååå mycket som ingen nånsin kommer fatta.
Vi har lärt oss mycket undet sista året och jag är, med en liten rädsla, ganska säker på att detta vänskap nu kommer finnas för alltid.
Så ja. Jag är lyckligare än jag har varit på snart tre år nu. Det säger en del va? :)
/tant trassel
2 kommentarer:
så glad att ni är vänner igen. så himlans glad hjärtat. kram
Du ska följa ditt hjärta och lyssna på vad själen din säger. Du ska inte bry dig om vad andra tycker om det du väljer i livet! Ibland krävs att man är isär för att inse att man vill vara tillsammans! Ibland kan det bli ännu bättre denna gång... Jag håller på dig! Kram från Saidy <3
Skicka en kommentar