Ut och Inflytt

Igår lördag hade jag den stora flyttdagen. Känslan inför den dagen har varit apdårlig och när Simon sen hör av sig kl 06:30 på flyttmorron med beskedet att kärran som han skulle låna var låst och ingen nyckel fanns då kändes det inte alls bra.
Men se...allt gick ändå tack vare ett gäng med fina människor.

Lägenheten såg ut som skit igår kväll men jag hade med flit låtit sovrummet vara fritt så jag iaf kunde ha EN lugn plats i röran.
Sovrummet är underbart! Jag är jävligt bitter att inte jag kommer bo här permanent. Men jag hoppas det väntar nånting mycket finare till oss nånstans.

Imorse vaknade jag kl 07 och fortsatte pyssla runt i vardagsrummet och köket några timmar.
Min kompis Zeb var kvar över natten för att hjälpa mig idag söndag för flytten krävde nämligen ett ryck till. Min gamla hörnsoffa har fått ge vike för ett blocketfynd och jag tänkte ta hörnsoffan till stugan. Dessutom fick inte ungarnas våningssäng plats så den fick vi oxå ta idag.

Att mentalt förbereda oss för ett liiitet ryck till fast att man är så jävla slut i kroppen kräver sina positiva tankar.

Och jag tänkte att nåja... en soffa till, det orkar man ju. Det MÅSTE man ju lixom.

Väl i stugan fick vi ut fanskapet i regnet och mina armar var som spagetti. En tung jävel den soffan!

Men sen... när vi väl skulle åka... ja då orkar inte bilen dra upp släpet för uppfarten som vi så fint backat ned för. Det var slirigt och blött och regnigt  och jag puttade mig blå för att hjälpa bilen upp.

Men vi fick koppla loss släpet, som dessutom är tyyyyp världens största släp, och köra upp bilen utan... och sen PUTTA upp släpet.

Vi tog i som FAN och vi vrålade i kapp över Kilsbergen. Jag var SÅ nära att kräkas så mycket tog jag i. Det är första gången att jag har ansträngt mig så pass att jag nästan kräktes.

Men till slut... till slut så var den så pass långt uppe att vi vågade oss på att koppla på släpet igen och jag hjälpputtade släpet allt jag orkade och sen... sen var den uppe.

Fyyyyyfan.

Det var så jäkla skönt den känslan man har i kroppen att man på riktigt har gett allt man har.

Nu är kl åtta på kvällen och katten har kissat på lådan för första gången. Hon ska bo här en månad tills min hyresgäst har flyttat in i huset. Då ska hon flytta in med henne.

Jag lånade en tändare av grannen, hängde ÄNTLIGEN upp mitt älskade hemland och nu njuter jag en stund av allt nytt.

Det kommer nog bli bra detta.
Jag känner det på mig. Ett nytt liv. Nya kliv.
Ungarna och jag. Dom viktigaste.
Och dom som vill mig gott.

Nu ska jag fylla diskmaskinen... igen. Fan va gött... fatta... diskmaskin!

/tant trassel

Tar tillbaka

Om livet. Mitt liv. 

Tänker aldrig aldrig mera låta någon styra mitt liv. 

Jag tänker aldrig be om förlåtelse för den jag är. 

Jag ÄR faktiskt en bra människa! Jag VET det! 

Jag är ärlig, öppen, sann, äkta och generös. 

Min agenda är "det bäste till mig och mina vänner"

SÅ vill jag leva!

Jag vill plocka det bästa ur livet. Och jag kommer aldrig, från o mä nu, jag kommer aldrig be om ursäkt för det. Och nej, jag kommer inte begränsa mig, hålla tillbaka, eller ursäkta mig.

Jag är nu och här. 

Ett försök att vara den bäste jag kan va i alla lägen. 

Och hatas jag ändå. Trots det. Då känner man mig inte. 

Och då vill man inte känna mig. Och då känns det jävligt bra för det.

För nu orkar jag fan inte bry mig längre. 

Från nu ligger fokus på mig o barnen och allt det bäste livet vill ge oss. 

Och vi kommer ta det. 

/tant trassel

Asså jag MÅSTE!

Får jag bjuda på den enda och på allvar fullt oseriösa pumpabilden jag äger... 

Haha...

Nä men allvarligt...

När jag har flyttat och får råd då mååååste jag börja träna igen. 

Back in the days tränade jag på Gorillagymmet i Hasselfors så ofta jag kunde. Nu är man skild och Hasselfors känns jäkligt långt borta. Och med två barn på heltid och ett jobb som tar nästan alla vakna timmar finns det inte mycket kvar att ta av. 

Och nu igår så fick jag sådär ont i ryggen igen. Jag ska flytta om några dagar och då går det fan inte att ha ont!!

Vert lixom aldrig bra sen jag gjorde illa mig i sommar o nu smyger det sig på igen. 

Ska jag orka jobba med mitt yrke måste jag på riktigt ta detta med träning på allvar. Bygga muskler. I ryggen, armar och mage fram för allt!

Då får ungarna va hemma den timman själva. Dom börjar bli så stora nu så...

Behöver dessutom lägga energi på annat än att sitta hemma o undra varför man aldrig träffar den stora kärleken på Ica. 

Det e väl när man slutar leta att hen dyker in?

Fan va mycket skit det sägs ;)

/tant trassel