Det att va själv om allt.

Jag inbillar mig att jag är bra på att vara ensamstående. Att jag trivs med mig själv och min bostad. Att alltid greja allt själv.
Men det stämmer inte.
Jag funkar rent praktiskt asdåligt.
Jag funkar att vara ensamstående på det sättet att det är ok att lulla runt härhemma själv. Ingen att störa sig på annat än ungarna o fram för allt, mig själv!
Ingen som tar min uppmärksamhet från barnen. Jag är bara deras lixom.
Men ut över det suger det.
Att vara den enda som varje varje varje dag skall fixa mat till två småttingar som oftast inte gillar det jag försöker laga, att inte laga maten till nån som ÄTER den o säger att den va god, att själv komma ihåg allt vad gäller skolan, komma ihåg allt i mitt eget liv.
Att vara tvungen att orka allt hela tiden. Varje dag. Diska, städa, plocka, tvätta... Känslan att bara glida ned i soffan och va med ungarna och nån annan diskar, plockar, tvättar, packar väskor, lagar mat.
Jag oooorkar inte! Huuur orkar man jobba o komma hem kl 17:30 och DÅ göra allt detta?
När ska man bara va?!
Är man två kan man orka lite var, orka varannan dag eller orka för det mesta men inte jämnt.
När jag har lagt ungarna kl 20 då är jag sååå redo att sova. Klockan ringer kl 05:00. Igen.
Hur gör folk?
När pratar man med sina barn?

Känns som att mitt liv är proppfullt av prioriteringar. Varje dag. Hela vägen igenom.
Oftast prioriteras tid med barnen bort. Det är smärtfritt för stunden. Prioriterar jag bort disken står det dubbelt så mycket dagen efter. Prioriterar jag bort matlagning känner jag mig usel o ungarna verkar helt paffa. Va? Yoghurt? Till kvällsmat?
Nää jag fattar inte. Vill inte heller.

/tant trassel