tungt

Idag är en sån dära dag då jag hade behövt vara lite själv med min dator.
Behöver få skriva...
Eller ialle fall att ha MÖJLIGHETEN att göra det.
Det känns lite tungt att andas eftersom verkligheten som jag försöker trycka undan kommer i kapp mig ibland när man pratar med människor i liknande situationer.

Jag jobbade idag och det gick väl bra. Sysselsatte mig så gott jag kunde och vips var kl 20:30.
Snart är nästa vecka här och to el ons ska jag gaddas.
Försöker lösa barnproblemet eftersom Rolle fått jobb under nästa vecka.
Tror det sluter med att jag tar mä dom hem till studion... dom och sen lite hjälp :)
Min 'nyvunna' granne skall hänga med mig har hon lovat. Hon skall även ta mä sig sin dotter som 'barnvakt'
Hon säger att det är BRA att ha mä barnen. Tror hon syftar på att man lixom flyttar fokus från smärtan till ungarna på nåt sätt.
Tror eg hon kan ha rätt.

Sen på torsdag kommer mamma & pappa från Danmark.
Det är första gången jag ska träffa mamma sen hon fick konstaterad cancer.
Känner mig plötsligt jätte osäker på henne, hur jag skall agera runt henne, hur jag skall tala till henne och vad jag kan förvänta mig.
Mamma har alltid varit allt annat för mig än just osäkerhet.
Men det blir väl hon som lär mig hur vi skall umgås.
Antagligen är det ingen skillnad annat än att hon är skit trött och inte orkar så mycket.
Hoppas inte jag ser henne som döende för det skulle jag nog inte palla mä.
Hon ÄR ju inte det... fast i min värld är ju cancer lika med död.

Hoppas även hon blir glad för tatueringen...
Det är det mest extrema sättet jag kan säga till henne hur mycket hon betyder för mig.
Hon vet det... jag har sagt det till henne under hela min uppväxt.
Nu är det dock ett annat läge och jag vill understryka det på något sätt.

Mamma..
Min plusspol när jag växte upp med pappa som var minuspolen.
Alla gånger du har tagit dig tiden att prata med mig om pappa och hans agerande när jag stått mållös efter ännu en psykisk attack från honom.
Alla gånger du försvarat mig mot orättvisor
Min trygghet genom 34 år. Jag måste än idag veta hur DU tänker runt saker och ting innan jag själv fattar ett beslut.
Du har lyckats med konsten att inte låta mig känna hur dåligt ställd vi hade det när jag var liten och växte upp.
Jag har inte fått just DEN My Little Pony jag ville ha, eller den Barbiedockan som kunde böja benen, men jag har aldrig varit utan heller.
Ibland undrar jag vad du fick försaka för att jag skulle få känna mig som alla dom andra i klassen.
Jag är ditt ända barn och jag vet att du eg hade bestämt dig för att aldrig få barn med pappa.
Men jag kom och du å jag har berikat varandras liv med kärleken, tilltron, vänskapen, samhörigheten och styrkan att inte låta honom bryta oss ner.
Jag känner mig så halv mamma, vid tanken på att du en dag inte finns vid min sida längre.
Hur kan man fortsätta då?
Vem?
Det finns ju lixom ingen annan!

Det var du som vaggade mig varje morgon när du väckte mig. Även när jag blev för stor att sitta i ditt knä vaggade du mig på sängkanten tills jag hade vaknat till.
Jag vill tillbaka till då. Då jag visste att jag alltid skulle ha dig hos mig... att du aldrig skulle försvinna. Att du alltid kom hem från jobbet kl 15.
Nu är jag vuxen och medveten... vet mera och vet även att det inte är sanningen.

Snälla Gud... snälla...
Inte denne gång. Hör du? Inte ÄN!