Hej. Såhär glad och slut kan man se ut när man just har kämpat med gräs/mossMattan igen och NÅN ser min smärta!Granngubben Conny, som jag pratade om i ett inlägg här om veckan, han kom smygande över staketet till min tomt.
Han såg klart bekymrat ut.
Nu ska jag tillägga att jag då klippte den delen jag lyckades tygla förra gången jag klippte. Det var ju så vansinnigt högt gräs redan då så det var nära på omöjligt. När jag gav upp att klippa mera förra gången var halva trädgården ff oklippt.
Nu kan ni kanske tänka er att det jag inte klippte förra gången nu är en meter högt. Alltså HELT omöjligt.
-shit va jag förklarar! Har nog fått Border Line.
Nåväl, det jag ville säga var att Conny iaf kom fram till mig då jag slet i min gräsklippare för öht rubba den i den djupa mossa.
Han såg som sagt bekymrat ut och sa 'duu... detdär ser ju riktigt jobbigt ut för dig?'
'jooo' sa jag 'mossan är så djup och det höga gräset är närapå omöjligt att klippa'
Ursäktade mig med att jag först fick tag i en gräsklippare när det var för högt.
Han nickade förstående och sa att han gärna skulle komma med sin trimmer om jag ville det. 'Ta lite där gräsklipparen inte kommer åt' som han uttryckte det.
Jag tackade såklart JA!
Conny traska runt med sin trimmer hos mig i en timma. Jag gick efter honom och krattade gräs... MÄNGDER med gräs.Då la trimmern av och skulle på service :)
Men han trimmade resten av min gräsmatta på övre trädgården (min trädgård är i två våningar kan man säga)
Och han påbörjade den nedre delen innan trimmern la av.
Han sparade prästkragen i min gräsmatta och var sådär underbart hjälpsam som man SÅ behöver ibland.
Visst att man vill klara sig själv men detta kände jag absolut inget behov av att övervinna. Han fick mera än gärna tämja min jungel.
Tack Tack TACK Conny!!
/tant trassel
